Linn Swartz

En lunchrast när jag gick i sjunde klass så beslutade min bästa kompis Empan och jag oss för att strunta i den nästan oätliga maten i den fullsmockade matsalen. Istället valde vi att dra hem till mig och rota i skafferiet efter allt tänkbart ätbart, vad som helst bara det inte var denna tråkiga förfärliga skolmat.

Det blev halvkokta spagettis med en ganska så stor fläck ketchup, mycket för att dölja den halvfärdiga spagetti smaken. Men vi blev mätta.

När sen rasten började lida mot sitt slut och tiden var inne att åter bege sig till skolan så hade stora hemska elaka gråa regnmoln dragit fram och valt att bosätta sig mitt på våran himmel. Regnet verkligen störtade ner, det kom med en sådan kraft att det när det nuddat marken genast studsade upp en bit mot himmelen igen för att sedan i en liten mjukare fart återvända till marken. Ett tag övervägde vi att stanna hemma, skolka, eller som vi sa i lite finare språkform för att lugna samvetet en smula, "take the rest of the day of" vi skulle ha So. Vår So lärare gick alltid omkring i alldeles för tajta byxor där det syntes allt för väl hur hans käraste ägodel låg pressad mot det ena benet. Till det här hade han alltid en halvknäppt skjorta med en hel tätbevuxen skog av hår på bröstet. Vi tretton år, detta äcklade oss. Men vi trotsade vår teori ganska snart och rotade fram regnkläderna som jag visst låg gömda någon stans i en av de tre stora klädkammarna tillsammans med allt annat som aldrig användes, utan bara var lagt där tillsvidare. Vi behövde inte rota så länge utan behövde bara gå in i klädkammare nummer ett och där var den. Den rosa genomskinliga regnkappan. Empan nästan kastade sig över den och när hon väl fått den på så fanns det inget jag kunde säga eller göra som skulle få henne att ändra åsikt och ta av den. Jag fick ta den gula.

När vi gick där genom byn, så var vi nog verkligen varandras raka motsats. Empan glad och lycklig studsade hon fram i sin rosa regnkappa, jag inte fullt lika entusiastisk i en ful för liten gul regnrock. Men inte kunde jag gå där och sura hela vägen till skolan så jag bestämde mig att befordra mig själv till Empans lyckliga nivå och gjorde något för mig väldigt typiskt, jag improviserade fram en otroligt bra sång om situationen. Den handlade om en Empa som lös upp hela byn i sin rosa genomskinliga regnkappa. Den riktiga låten som fick falla offer för min låt kreativitet var Cecilia Wennerstens "Det vackraste".

Tillbaka på skolan så lärde sig hela klassen sången, även vissa lärare, och om man gick genom korridoren sjungandes på denna rosa regnkappa sång så kunde man vara säker på att någon annan stämde in.

Under våra fortsatta tre år i högstadiet så använde Empan den rosa genomskinliga regnkappan många gånger, och varenda gång hon tog den på sig så var det någon som sjöng en härlig liten visa som hon såväl kände igen vid det här laget.

Det händer fortfarande ibland att jag ringer till Empan och sjunger hennes sång, och så vitt jag vet så hänger regnkappan på en säker hemlig plats i hennes garderob. Jag har i alla fall inte fått tillbaka den.