Den mystiska statyn.
Hej. Jag heter Kalle och jag är sju år gammal. Jag går i första klass på sandwich skolan lånt ute på landet. Det tycker jag är roligt. Just nu håller vi på att lära oss hela alfabetet. Det är roligt att rita bokstäverna, fast lite jobbigt att komma ihåg alla. Dom är ju så många. Idag har vi pratat med vår fröken om varför hon kan så mycket, och vem det var som bestämde att just hon skulle bli så smart och lära oss en massa saker. Fröken berättade då för klassen, att när man är vuxen så måste man gå i en speciell skola, där man lär sig alla sådana saker. Fast det viste jag redan, för min mamma går på en sådan skola inne i Malmö. Jag räckte upp och berättade att jag varit där. Jag berättade att det var jätte stort och med många våningar. Jag berättade om rummet med rockringar och där en hel vägg var gjord av speglar. Jag sa också att min mamma hade sagt att det fanns fler sådana rum på andra ställen i huset. Och jag berättade att om man stod högst upp i huset och trillade ner så skulle man nog slå sig ganska mycket, kanske till och med få åka rullstol. Min mamma sa att man kunde dö.
Jag berättade så mycket och det kändes lite coolt att alla de andra lyssnade på mig. Det njöt jag av. Men det var en sak som jag behöll för mig själv. Den var min hemlighet. Ja fast jag berättade den förståss för Ida på rasten. Ida är min bästa kompis och hon måste veta allt. Jag berättade för henne om den konstiga statyn som stod mitt på ett jätte stort annars så tomt golv längst ner i huset.
Jag sa att mamma hade tyckt att den var ful. Det hade jag också tyckt.
Men medan mamma satt och åt lunch i cafeterian som låg precis bredvid statyn så var jag tvunget att gå och titta på den igen. Den var hög. Nådde nästan hela vägen upp till det ställe där jag hade stått när jag kom på att man kunde ramla ner och hamna i rullstol. Ja eller dö om man nu skulle lyssna på min mamma. Det var ganska coolt att den var så hög. Jag böjde på nacken och tittade upp mot toppen samtidigt som jag började gå runt statyn. Jag gick runt varv efter varv, fortare och fortare. Sen ramlade jag. Jag ramlade rakt mot statyn och såg hur den kom närmare och närmare. Sedan skedde något, plötsligt var jag omringad av vitt. Jag kunde ta ett steg åt varje håll, sen gick jag in i väggen. Den var mjuk kändes som bomull, men den hindrade mig att komma vidare. Jag var fast, fången i en rund vit värld. Jag var på väg att börja lipa men hindrades av ett konstigt ljud. Jag stod helt stilla och där kom det igen. Det var som om någon ljudade bokstäverna p och s. bara ett kort p, men sedan ett jätte lång s. Jag viste att det var de bokstäverna. Hela klassen har ju suttit med fröken och ljudat p och s och några bokstäver till för inte länge sedan alls. Jag undrade var ljudet kom från. Tyst väntade jag på nästa. Och det kom, kort p följt av ett lång s. Det kom uppifrån. Jag tittade upp och där tittade ett litet, litet huvud ner på mig.
?- Hej, sa huvudet.
?- hhhh hej, stammade jag fram
?- jag leker "träffa fingret" vill du vara med? Frågade huvudet.
Chockad och lite osäker på var jag var och vad det egentligen var för en lek så nickade jag försiktigt.
- Ja men kom upp hit då, så ska jag förklara hur leken går till. Men först måste du hoppa. Man kan bara komma hit upp om man hoppar. Sa huvudet.
Så jag böjde på benen, tog all sats jag kom åt, och jag hoppade. Jag hoppade och kände hur jag slets tag i v en stark vind, och jag slets jätte fort uppåt.
Huvudet var inte bara ett huvud, det var en hel liten pojke precis som jag. Han hette Måns, och var inte alls så liten som jag trott när jag stod där nere. Han var precis lika stor som jag själv. Fast han var alldeles fräknig. Jag frågade lite försiktigt var det egentligen var jag befann mig. Måns skrattade högljutt, sen sa han.
?- inuti statyn så klart.
Måns bodde i den, och det hade han alltid gjort, och nu tyckte han det var jätte roligt med lite sällskap en stund. Han lovade att släppa ut mig igen när vi lekt färdigt.
Leken "träffa fingret" var jätte rolig. Vi la oss i vad pojken kallades "tornets balkong". Där ifrån såg vi alla människor som gick förbi nedanför, dom var små som myror. Sen skulle man kasta små svarta bollar på dom. Men det gällde att pricka helt rätt. Om måns sa näsan, så var jag tvungen att träffa någons näsa. Det var jätte roligt, speciellt de gångerna som man verkligen lyckades träffa.
Jag kunde se min mamma härifrån hon satt fortfarande och åt. Jag såg hur hon pratade med sina vänner, utan en tanke på var jag var eller vad jag gjorde. Hon skulle bara veta.
Måns och jag lekte fler lekar och han visade mig alla konstiga gångar inne i statyn, som en jätte lik labyrint. Tur att jag hade Måns, annars hade jag gått helt vilse. Vi lekte att vi var havs pirater, som gått i land för att gömma våra skatter.
Just när vi var mitt uppe i en fäktnings match så hörde jag ropet.
?- Kalle!
Det var mamma, jag släppte min fäktnings pinne, och Måns vann. Sen sa han.
?- Du måste hoppa Kalle, du måste hoppa.
Jag tittade ner, det var långt, jag blev med ens rädd. Men jag tog sats stängde ögonen hårt, och jag hoppade.
Utan att landa så stod jag på golvet utanför statyn. Mamma stod en bit bort.
?- hej då Måns, viskade jag.
sen gick jag bort till mamma, tog henne i handen och vi gick vidare.
