Nadja
Att heta Nadja som tilltals namn det har alltid gjort mig lite stolt. Det är ett väldigt vackert namn som klingar så fint i munnen. Och det passar mitt långa mörka hår perfekt. Det syns på mig att jag heter Nadja, vi hör automatiskt ihop det namnet och jag. Ändå har jag valt att lämna henne nu. Nadja är borta och kvar finns bara jag. Sakerna som Nadja gick igenom sakerna hon gjorde, dom hände, men dom hände med och mot Nadja och inte mot mig. Jag har lämnat henne nu och kvar finns bara ett stort svart hål. Hon var trevlig Nadja, alltid lysande glad, men ingen viste riktigt vad hon dolde under sitt så lysande perfekta skal. Men nu är här tomt. Jag har lämnat henne och mitt nya namn det är Michelle. Hela min bakgrund är ny, även för mig själv. Uppdiktad med lite hjälp av geografiböcker och bibliotekets släckt forskar katalog. Mitt nya efternamn är Månsson. Helt vanligt, enkelt och diskret.
Jag har äntligen börjat andas igen. Men tankarna vandrar ofta till Nadja, till vattnet och till kroppen. Michelle är skuldfri hon har aldrig gjort något. Tråkiga tysta gråa Michelle, som aldrig hörs eller syns. Nadja dog med barnet och Michelle det var hon som överlevde, hon som fick leva kvar och hon som får dras med dessa obehagliga känslor.
Inatt gungade min säng. Sakta, sakta från sida till sida, precis som en vagga. Jag såg en kvinna i vit som stod en bit bort, håret fladdrade i vinden. Hon var vacker, mycket vacker. Sen plockade hon upp barnet, höll det i sin famn. Hela hennes ansikte förvreds, det smulades sönder och bestod nu mest av senor och blågrön köttliknande massa. Kvinnan tittade på mig, hon log. Jag blunda, men hon såg mig ändå. Det kryllade av maskar, dom kom från ingenstans och nu var dom överallt. Dom kröp på kvinnan, dom kröp på marken och det kändes som dom kröp på mig. Men jag vågade inte känna efter. Då såg jag att dom kom från barnet, slingrade sig ur dess mun.
Det kom en kvinna till, hon la sig ner bredvid mig, och sängens fart saktades ner. Hon strök mig över håret, försökte lugna mig. Sen såg jag hur hon liksom svävade bort till den andra kvinnan, drämde barnet i väggen. Huvudet sprack och ut rann en klippig tjock massa. Hon böjde sig fram mot den ljusa kvinnan, och bet. Jag såg hur hon sög, hon sög bort den ljusa kvinnan som sakta, sakta tynade bort och blev allt suddigare att se.
Sen kom barnen, två barn med långt mörkt hår som släpade sig fram över golvet i riktning mot mig. Det rullade in massa lösa huvuden från hallen och med smuts i ansiktet och blod rinnande ur ögonen tittade de på mig. Hela tiden blundade jag, gestalterna fans där, men dom skulle inte komma åt mig. Så länge jag blundar så kan inget hända, då är man säker, trygg och fullkomligt skräckslagen. Dom väntar ju på mig, vill att jag ska öppna mina hårt ihopknipna ögon, om så bara för en sekund. Öppnar jag dom så tar dom mig. Jag vet inte vad som händer men jag vet att jag inte vill veta. Så jag blundar. Jag blundar och hjärtat slår.
Då kommer den mörka kvinnan till mig igen. Hon lägger sig ner mitt emot. Nu ligger vi ansikte mot ansikte. Hon tittar på mig. Stirrar med sina mörka tomma ögon, stirrar och väntar på att mina ögon ska öppnas, bara en liten, liten glipa.
