Sankmark
Va ute och gick i ett naturreservat. Kunde bara inte låta bli det var ju sååå fint... men sen sa det bara blurp.. och så sjönk jag... sankmark överallt. Bakom, framför, till höger och till vänster. Överallt denna klibbiga nerdragande sankmark, och mitt i den, jag. Så typiskt. Min mysiga promenad i naturens sköna grönska urartade till ett stridigt maktspel mellan liv och död, och lite hundskit. Hur kunde det finnas hundskit mitt ute i en öde sanktmark? Hade hunden klarat sig eller skitit på sig av rädsla precis innan den drastiskt sjönk ner i underjorden? Stackars hund. Ja eller så kanske hunden karat sig, hundar kanske har något mystiskt material i sina tassar som gör att dom kan gå på gyttja. Men var va hundens ägare? Kanske matte eller husse låg nere i sankmarken precis under mig. Det var säkert därför som jag sjönk så fort. För egentligen så sjönk jag inte utan personen under mig drog, drog ner mig under gjort för att jag var nästa i tur att gå detta fruktansvärda öde till mötes. Jag slutade att fundera över halvruttna människor som drog ner mig under gjord och valde istället att stå helt, helt stilla. Medan jag stod där stilla i min ensamhet och farten neråt faktiskt började sakta ner så upptäckte jag djurlivet. Wow. Det fanns fullt av djur i olika former och storlekar, och dom kom nära. Men den fantastiska upplevelsen varade inte så länge för från ingenstans dök en fasan upp mitt framför mig på sankmarken, ur gyttjan kom en stor bubbla och poff så ökade farten och jag sjönk.
Det är ändå lite märkligt, hur jag kunde sjunka ner till de döda i undergjorden och ändå publicera denhär texten. Men vissa saker är och förblir helt enkelt ett mysterium. Hör mitt elaka skratt..HAHAHAHAHA....
