Linn Swartz

RRIIIINGG!!!!!!! Nej jag vill inte, jag vill verkligen inte! Jag har ångrat mig.. RRIIIIIIING!!!!!!!! Jävla helvetes väckarklocka, du ringer för tidigt, jag vill inte gå upp. Jag vill verkligen inte gå upp för jag vet vad som väntar mig. En träningscykling till jobb. Vems dumma ide var det här egentligen? Men jag tänker inte vara den som kastar in handuken och ger mig, så på med träningskläderna, ner med cykeln från trappan och iväg. Morgonen är kall, faktiskt bra mycket kallare än vad jag förväntat mig, men tanken på att jag snart kommer att få upp värmen får mig att cykla vidare genom luften som slår som is mot mina kinder. På avtalad plats möter jag upp tanten som även hon ska utföra denna bravad kallad cykling till jobb. Inom loppet av en halv minut har tempot på cykelfarten höjts markant. Från mitt innan så lugna söndaspromenadstempo var vi nu uppe i oanade hastigheter. Ganska så snart var vi ute ur stan och följde landsvägen mot landskrona. Vi kom till rydebäck och vi kom ut ur rydebäck och sen dog jag. Min kropp bara la av, det fanns inte en enda kraft kvar att ta av för att fulfölja uppdraget att ta sig framåt. Så tant (som faktiskt har oanade superkrafter) susade iväg och övergav mig. Så där var jag vilse och ensam i ödemarken utan en gnutta kraft i kroppen. Sen gick solen upp över havet och om jag tidigare inte trott på solenergins existens så vet jag nu att den finns. Från ingenstans så började mina ben att trampa igen och cykeln rullade i helt rätt rikting. (det kan också vara så att jag faktiskt kom fram till en nedförsbacke och i rullandet ner för den kom till insikt om hur sakta jag faktiskt tagit mig fram innan, i förhållande till den kapacitet som min cykel faktiskt innehar. ) så hastigheten ökades och snart höll jag åter sällskap med tant. Och där efter backarna i glumslöv så skymtades landskrona. Aldrig tidigare har jag väl blivit så glad av att inkomma i denna lömska stad. Men nu var jag halvvägs. Nu var det bara halva vägen kvar, och halva saker klarar jag ju av att utföra. Så det här skulle jag minsann klara av. När staden nästan var helt genomcyklad så kommer vi till en gata som måste korsas och självklart så kommer det en bil. i osäkerheten om vem som egentligen skulle passera gatan först han min fart försvinna så mycket att jag behövde sätta ner fötterna på marken för den där tekniken att sitta helt stilla på en cykel med stabilitet den gåvan besitter dessvärre inte jag. Problemet här var ju det att fötterna satt fast på tramporna och trotts tappra försök så fick jag inte loss dom. Så som en sista utväg (och den var inte speciellt kontrollerad) så fick jag välta, ”kabom” ner i asfaltens, det var inte så mjukt, men jag kom i alla fall låss från min siamesiskatvillingdel. Bilen stannade och släppte oss över gatan. Så med andra ord hade jag precis fallit till marken helt i onödan. Cyklingen fortsatte framåt med de ständiga åkrarna som enda utsiktföremål. Sen tyckte tant att hon minsann inte var det minsta trött så hon skulle cykla över Kävlinge till jobb för att ta slut på sina sista krafter. Men jag svängde upp där man skulle och tog vägen genom skogen och alla tusentals hästhagar som etablerat sig där inne. Tant som tagit sitt förnuft till fånga vände och tog också skogsvägen. Man skulle ju orka jobba hela dagen också. Vi passerade ett bageri. Viljan av att stanna slogs med viljan av att cykla vidare och faktiskt ta sig fram. Har kakor någonsin luktat så gott förut? Viljan framåt vann slagsmålet och kakviljan kröp lessen tillbaka dit den kommit från. Fem kilometer kvar och de passerade utan svårigheter. Nästa utmaning kom först när jag framme vid jobb hoppade av cykeln tog av mig skorna och skulle försöka ta mig framåt. Kylan hade ätit mina fötter och placerat stora betongklumpar inlindade i is under dom. Jag gick fram en halvmeter över golvet. Läskigare och skummare känsla får letas efter länge. Fötterna existerade verkligen inte. På med värme elementet och med varmt nybryggt kaffe i magen så tinade kroppen sakta men säkert upp. Fast helt tinade den upp först när jag en timme senare ställde mig i duschen. Som jag älskade det varmvattnet just då. Att stänga av vattnet och sluta duscha tog emot, jag ville stå kvar och jag ville stå kvar länge och bara känna värmen omsluta min kropp. Det var så skönt! Men njutningens stund behövde ta slut, insikten kom till mig i ett mörker. Lampan som går på timer släcktes och jag vägrar duscha i mörker, vem vet vad som gömmer sig i det och kan komma och anfalla. Så snabbt ut ur drömvärlden i vattnet och kvickt på med rena kläder innan den nyfunna värmen åter skulle lämna min kropp. Jobbdagen inleddes och flöt på, sista timmen var ångest laddad. Nu närmade sig tiden då det skulle bli dags att med cykeln bege sig samma väg tillbaka. Skulle jag orka? Skulle kroppen ta slut? Jag hoppades på punktering, en orsak utom min kontroll men som skulle rädda mig från mitt öde! Punkteringen infann sig aldrig, men resan hem gick förhållandevis smärtfritt. Ganska så snart tappade jag bort tant. Och jag är helt säker på att vi inte cyklade samma håll. För jag såg henne inte mer längst med hela resan så var hon puts väck sim salla bim bort trollad. Mina tankar gick att antingen låg hon omkullvät någonstans eller också var hon frustrerande super snabb. För hon var verkligen spårlöst försvunnen. Men jag trallade på och tyckte att livet var underbart. Men sen kom helvetesbacken. Sista biten hade jag cykeln i den absolut lägsta växeln och ändå fick jag kämpa som ett svin. Men väl uppe belönade jag mig själv med ett välförtjänt tvåbitars plopp och härligt svalkande vatten. Sen var det bara att fortsätta. Efter backen var det lätt, och snabbare än jag räknat med rullade jag och min cykel in i efterlängtade Helsingborg. Jag var tvungen att stanna till på maxi och köpa mediciner till mitt skadade knä som faktiskt plågat mig genom alla tio milen, nu hemma igen så gick smärtan inte att ignorera längre, utan den behövde åtgärdas snarast. MEN innan portarna in i butiken passerades så fanns det en sak kvar att göra. Ringa tant och fråga var fasen hon var någon stans. Lite orolig var jag ändå, tänk om hon trillat. Men hon svarade och mitt hjärta gick åter ner på normal slagnivå, hon levde i alla fall så läget var lugnt, och även under kontroll. Tant var också i stan, bredvid mig fast fjorton gator längre ner. Hon tog lyxvägen med havsutsikt. Båda hade klarat utmaningen. Väl hemma, nöjd med mig själv somnade jag in i en välförtjänt sömn, mission completed…