Är det dags att ordbajsa? Och får man egentligen skriva bajs i sin blogg?
En man mitt emot mig på tåget satt mest hela resan och studerade det vackra landskapet utanför tågrutan. Jag satt mest hela resan och funderade över vad han tänkte på, om han tänkte och vad han egentligen såg där utanför fönstret. Varje gång jag försökte se ut så möttes min blick bara av blicken från flickan i rutan. Hon var intressant men skrämmande. Lockande men avvaktande. Och samtidigt bjöd hon in mig i rutan, hon ville ha mig där. Men ville jag dit? Det var därför hon skrämde mig, för att jag kände ilningarna glida genom kroppen och jag kände värmen. Jag tittade ner i golvet för att få bort hennes bild ur mitt huvud och andningen ner till en diskretare nivå. Men någon gång måste jag titta upp och då var hon där kvar i rutan med blicken stirrande rakt in i mig, nästan igenom mig. Jag vände mig om för att se vad hon titta på. Men det var ingen där. Så hon såg mig, hon såg i mig, vad såg hon? Var det de läckande hålen i mina organ hon så blint stirrade på? Var det hon som orsakade dem, eller försökte hon läka det som ingen läkare klarar av? Man kan gråta på fler ställen än i ögonen.
