Linn Swartz

2011-01-06 klockan 11.35

Så då är det klysigt nog nytt år och nya möjligheter. Sorgligt nog så är det ingen ny mobiltelefon, hade verkligen behövt spara ihop till det för jag avskyr verkligen den jag använder just nu. Så till alla som funderar varför det aldrig säger pling i inkorgen av mina små meddelanden så är det av helt praktiska skäl, så som att jag hatar att skriva dom för ett sms på tre ord tar ungefär fem minuter att skriva och ger mig smärta i fingrarna. Så jag har gått in i en ringandes period istället, dvs. säga vill jag något så ringer jag, men fler problem uppstår med detta då jag faktiskt inte tycker om att ringa. Men det finns inga problem bara möjligheter så allt löser sig.

Förra året slutade med detta årets hitintills största utmaning. Utmaningen bestod av en liten och väldigt enkel anmälan till Tjejvasan som går 26 februari, att anmäla sig var busenkelt, det krävdes näst intill ingen ansträngning alls. Men det är nu det börjar, kampen att komma överens med skidorna. Ja och stavarna och tekniken. Lektion ett utfördes igår med väldig nybörjar bravur, första kampen sätta fast pjäxan i skidan. Det gick helt enkelt inte, den ville inte fastna. Trots ansträngningar, tryck, putt och slag samt konstiga böjningar av foten i alla dess vinklar så var pjäxan fortfarande bara ett föremål som satt fast på min fot istället för att konekta mig med de där långa sakerna som ivrigt väntade på marken. Men efter väldigt mycket hjälp från experten så satt jag efter många om och men fast klickad. Nu hade jag två val att glida framåt eller sätta mig ner i snön med ett brak, för stunden viste jag inte riktigt vad ordet balans egentligen stod för. Men sakta började skidorna glida åt rätt håll och jag besparade mig ett blåmärke. Nu börjar teknikträningen och experten visar mig väldigt pedagogiskt hur jag ska göra, där stötte jag till problem två. Min imitationsförmåga är nog inget jag vill skryta med, men jag försökte, jag härmade och härmade rörelserna som experten utförde med bravur. Och jag kände mig som folk som säger att det inte dansar för att de känner sig som kassaskåp. Jag har aldrig förstått vad de menat för hur svårt är det egentligen att dansa? Men igår förstod jag, för igår var det jag som var det där omtalade kassaskåpet. Hur mycket jag än härmade minsta lilla rörelse så var jag riktigt värdelös, vad jag än gjorde så var det aldrig i närheten av det som experten gjorde. Jag skulle upp för en två meters kulle, nästa problem. Hur satan tar man sig uppför när man inte ens kan ta sig framåt? Det tog tid och jag vet inte vad jag gjorde men jag lyckades, jag besteg kullen. Sen åkte jag nerför och fortsatte med min hemska teknik runt spåret, men skam den som ger sig, lite glid fick jag faktiskt in, och det var det som peppade mig, för när man gled då var det ju super roligt. Så det var det jag strävade efter, och det är det jag kommer fortsätta att sträva efter, för tänk när jag kan, när jag glider fram med rätt teknik och snabb fart och jag får lov att skrika till de slöa människorna framför mig att gå ur spåret, då har jag lyckats, och då vet jag att jag kommer gilla det. Jag gillade det redan igår trots att farten saknades. Men att göra det med fart jag kan bara föreställa mig hur härligt det måste vara. Så nu ska jag ta tag i saker och träna så ofta jag kan. Den 26 februari gäller det och då jävlar ska jag glida fram mot det där extra som kommer att vänta på mig i målet. För i mål det ska jag!

2011-01-09 klockan 18.28

En katastrof har inträffat. Snön har smält bort, Linn är inte överlycklig just nu, men Linn får helt enkelt jobba sig igenom sina snöproblem och bestämma sig för om hon gillar snön eller inte. Men känns så dumt att när jag äntligen börjar förstå innebörden av snö och att det är något som kan användas i samma mening som ordet roligt, då sviker snön mig och ger sig iväg och istället är jag fast med stora djupa vattenpölar och svinhal is. Kan man åka skidor i stora djupa vattenpölar och is? Svaret är ja men hur bra går det egentligen.? Jag har sex veckor på mig att lista ut skidornas hemlighet och bemästra dom både uppför och nerför och rakt fram. Så det är bäst för snön att den bestämmer sig för att åter tycka om Skåne och gladeligen trilla ner från himlen, lägga sig fint och i rätt konsistens på marken så att jag och mina skidor kan glida fram genom den.

Jag har i alla fall hunnit träna lite i den nu icke existerande snön. Min andra dag på skidor spenderades i samma skidspår som den första, fast denhär gången var det inte bara jag och experten som gled fram. Med oss hade vi också en instruktör. Instruktören studerade minsta rörelse och försökte ändra på den så att den blev korrekt. En rättelse till mig själv, tanken var att rörelsen skulle bli korrekt men det tar tid och är verkligen inte så enkelt som det ser ut. Jag tänker på medåkaren som också ska upp och köra loppet och som inte ens börjat träna än. Medåkaren resonerar som så att det är väl inte svårare än att åka fram lite och äta tekaka och blåbärssoppa.  Jag hade kunnat svälja medåkarens resonemang om det var så att jag själv fortfarande inte ställt mig på skidorna, men min uppfattning är ändrad. Det är inte busenkelt. Det krävs teknik.

Denhär kvällen fanns det inte heller något fäste, så det var till att tekiklöst kämpa sig fram runt skidspåret och så bra som möjligt försöka följa instruktörens råd. Sista biten sved i armarna och jag ville inget hellre än att ta av mig skidorna slänga ner dom i en damm och gå sista biten av spåret. Men av någon konstig anledning så tog jag mig runt på vilja och inte på armkraft. Och när rundan var slut och jag var tillbaka i mitt hem så var energin åter på topp så det fick bli en rask kvällspromenad i kylan för att göra slut på den sista energin för dagen.

Sen är det ny dag, jag vaknar upp rullar ur sängen och drar upp rullgardinen från fönstret och ser det mest katastrofala där utanför. Katastrofen kallades för regn och hela mitt glada morgon humör bara sjönk. Men katastrofen löste sig då instruktören ringde och berättade att spår som gick att åka i faktiskt existerade. Så mot eftermiddagens slut sätter sig jag och mina skidor på bussen mot ytterligare en kvälls äventyr och upplärning i skidspåret. Det var inte mycket snö men där fanns en sträcka på ungefär etthundrafemtiometer som fungerade utmärkt att åka fram och tillbak på. Och det var i den sträckan som det lossnade för mig. Det var där jag förstod att jag var tvungen att lyfta på fötterna när jag tog mig framåt och det var där som min fart från ett ögonblick till ett annat dubblerades. Härligt!

Efter många vändningar i hundrafemtiometersspåret så åkte experten, instruktören och jag varvet runt banan och sen var även den kvällens skidäventyr till ända och vi begav oss hem.

Idag har det inte blivigt några skidor, tråkigt nog. Jag börjar känna abstinens, och ännu värre panik. Snön måste verkligen komma tillbaka igen jag vill och behöver träna. Och jag tycker faktiskt att det är grymt roligt!

2011-01-12 klockan 21.22

Jag var full av skrivarinspiration när jag startade datorn, nu är den igång och så även inspirationen. Typiskt! Det är fortfarande ingen skidsnö ute, men jag väntar tålmodigt. Eller kanske väntar jag tjatigt, om man hade kunnat be om snö så hade någons öron skavt tills den gav med sig och gav mig snö. Tyvärr så kan man inte be om naturens resurser och bara pang bom få dem serverade lagom till motionsrundan. Men man kan alltid hoppas.

Under tiden får det bli Kiras uppgift att underhålla mig, men det gör inget för hon gillar det. Vi tränar och busar och släpar runt på alldeles för stora och tunga pinnar, eller pinnar är det faktiskt inte, snarare nerhuggna träd. Men det bär med sig en godnatts sömn där vi snarkar ikapp tills grannen ringer på dörren och ber oss att dämpa lite. Föresten så blev Kira attackerad av en rottweiler här om kvällen. Den kom springandes i full fart och vägrade lyssna på sin ägares inkall. Tur nog så såg jag hunden i tid och han koppla loss kira innan den kom fram, sen ställde jag mig i beredd att sparka positionen ungefär samtidigt som hunden bet Kira i halsen.  Jävla hund men framför allt jävla ägare! Det var inte så att vi befann oss långt ute på ett fält där inga människor passerar, utan vi var ungefär 200 meter hemifrån alltså mitt i bostadsområdet. Och hur tänker man när man har en stor grov rottweiler hane som INTE lyssnar lös i ett område fullt med människor? Inte ens jag har kira lös här och kira kommer på inkall, hon kommer på första och det är ingen tvekan men hon går kopplad inom området av respekt mot andra. Det är inte okej att mötas av lösa hundar när man är ute, hunden ska inte gå fram till människor, och speciellt inte gå till attack. Det absurda är att ägaren skriker till mig att inte vara rädd utan bara stå still, hunden är inte farlig. Men ursäkta hunden har precis bitit kira i halsen men visst den är säkert hur snäll som helst. Jävla idiot! Men rädd var jag inte, och tur va väl det, för undrar hur hunden egentligen reagerat om den fått massa nervösa signaler när den kom fram. Nu ska jag sluta svära över ägaren till hunden och detta otroligt korkade beteende. Koppla hunden för fan. Hade hunden bitit allvarligt, eller om hunden kommer bita allvarligt så har dom inget att säga till om, då avlivas den ju. Och då är frågan, tycker dom att det är värt det?

Från en sak till en helt annan. Varför har Kävlinge ingen väntsal på sin tågstation? Dom har en hel byggnad på stationen men skånetrafikens utrymme i den byggnaden är två kvadratmeter stort och öppet tre utav dygnets tjugofyra timmar. Det är inte okej. Kan skånetrafiken bara skärpa till sig någon gång och faktiskt fungera som det borde. Folk försöker åka miljövänligt men skånetrafiken tycker inte om miljön och försöker istället få så många som möjligt att ge upp kollektivtrafiken och skaffa bil. sen klan man ligga och köa bakom varandra på motorvägen som nu helt plötsligt är överbelastad, och avgaserna bara sprutar ut i naturen som bara blir mer och mer grå..

Människor sluta klä er i döda djur det är vidrigt!