Linn Swartz

där jag går fram långsamt längst med gatan på väg mot min läkare så ser jag plötsligt en katt längre fram. långsamt, långsamt tar den sig över gatan. där jag går tvåhundrameter från den så ser ju jag att allt inte är okej så jag skyndar mig på för att komma fram till den. En tjej med barnvagn stannar också och vi försöker förstå vad som är fel. vi försöker ge den vatten men den vägrar. sen upptäcker jag ett stort köttsår åvanför ena bakbenet. då var det ingen tvekan längre utan jag ringer till djursjukhusets akutavdelning. dom säger att om jag verkligen är säker på att katten är skadad så kan jag komma in med den. klart jag var säker. Emelie som tjejen med barnvagnen hette bodde inte så långt där ifrån så jag bar hem katten till henne. hon hade både transportbur och bil. lilltjejen i vagnen lämnades hos sin pappa. såret på katten var verkligen helt öppet och det rann ut en seg gul vätska typ som var fast med en stank som inte går att beskriva. detta varet fick jag över allt jag hade på mig. men vad är kläder mot någon annans lidande? emelie körde ensam upp med katten till djursjukhuset, och jag gick stinkande och nerkladdad och alldeles jättesen till min egen doktor. jag förklarade varför jag var sen och varför jag luktade av denna hemska kräkframkallande doft. Emelie hörde av sig efter besöket. dom hade varit tvungna att avlia katten för den hade utöver såret även vatten i lungorna.. men nu slipper den lida i alla fall! tänk om fler människor var som emelie. För fy satan vad arg jag är på alla människor som såg katten men som bara gick förbi. det är en levande varelse för i helvete. och levande varelser dom hjälper man! tack emelie du är en riktigt fin människa!