Linn Swartz

Ett äventyr större än de största. Jag klättrade upp för utkanten av en varm kokande vulkan. Kom till toppen och spände fast mig i den osmält bara kedjan, som i sig satt fast i min kamrat. Sen tog jag satts och hoppade ner mot eldens lågor och den bubblande lavan.  Det hade varit ett äventyr. Men trots att det jag upplevde i helgen inte innefattar livsfarliga stunts och fräcka tricks så var min helg fruktansvärt givande, inspirerande, utmanande, underhållande och avnjöts i mycket trevligt sällskap.

Helgen som jag fasat för och längtat efter var kommen. Stunden var inne och bilen packad. Fem människor, en bil, tre par skidor och en dator. Vi rullade ut från uppfarten och vi var på väg.

Musiken strömmade högt ur högtalarna. Experten körde, instruktören pratade, medåkaren sov och jag satt i mitten. Bredvid mig satt även den femte personen, vi får kalla henne för spöket eller vålnaden, för vem var hon egentligen och vad gjorde hon där?

Vår färd mot utlandet han knappt börja, Skåne tog slut och vi skrek efter näring. Magarna kurrade ljudligt i kör, så nu har vi fem lärt dom sjunga i kanon och bildat en maggrupp som går bra att boka till olika evenemang på nummer 073…… vi fick oss tillslut den efterlängtade maten. Det var kedjan med ett stort lysande M som fick bli vår sponsor. Gott var det. Äckligt var toa besöket. Vi körde vidare, nu körde instruktören och jag satt fortfarande i mitten. Trots att jag rösta och dom andra förlora så var det jag som fick sitta där. Men det gör inget för i mitten så kan man sitta upp och ner, och det är mycket mer avancerat på kanterna. Natten passerade nästan till sitt slut och vi nådde äntligen slutdestinationen, där sängarna stod färdig bäddade. Medåkaren fick sova i en koja. Vålnaden som hade kontakter sov på annan ort. Instruktören hade eget rum och lyxsäng, experten hade en soffa och jag en annan. Resterande tid av natten förflöt sakta förbi och äntligen gick solen upp. Nu var det dags för kaffe!

Ny dag, ny äventyr och sjukt mycket snö. Härligt! Snön som varit som en främling nere i skåneland infann sig plötsligt i mängder, tänk att leva i så mycket snö hela tiden. Vet inte om jag är imponerad eller skräckslagen.

Vi gick och hämtade ut våra nummer lappar till loppet och nu kändes det att det var på riktigt. Detta skulle alltså genomföras. En timme senare och vi var tillbaka i sofforna. Instruktören serverade te och tände en brasa, koseligt!

 Medåkaren kröp in i sin koja och sov. Medåkaren sov mycket. Det blev kväll och med nyvallade skidor i händerna och en del av ett upplyst Vasa spår framför sig så var det bara att glida iväg. Och vilket glid, det var alltså såhär det kändes att åka skidor, helt plötsligt förstod jag grejen, och satan vad roligt det var!

Jag åkte fram som om jag aldrig gjort annat i mitt liv, jag hade fart, stabilitet och absolut ingen rädsla för nerförsbackarna. Det var underbart!

Tillbaka till sofforna med ett leende genom hela mig. Medåkaren gick och kröp ner i sin koja. Natten passerade och så var det dagen då det var dags.

 Och dagens stora fråga var: hur lång kan en kilometer vara egentligen? Spåret var utmärkt med kilometer skyltar. Och en sak är säker, dom lurades för det var bra mycket mer än en kilometer mellan dom för det finns liksom en gräns för hur lång en kilometer kan vara och man behöver ju inte överdriva. Mellan varenda skyllt så ville jag ge upp, eller så var jag säker på att jag kört vilse i skogen för att det aldrig kom någon ny skylt. Det var hemskt, och när man tyckte att man kört hur länge som helst så hade man bara kört en kilometer. Det var påfrestande för psyket!

Men det vara bara att kämpa på kilometer skyllt efter kilometer skyllt, och efter tusentals vurpor i den isiga snön utan spår, så nåddes kontrollerna med varm saft, hur gott kan egentligen en kopp varm saft vara? Jo super god. Det var den jag åkte för, det var den jag ville komma fram till. Och det var den som gav mig ny energi att fortsätta åka framåt. Så tack vare den varma äckliga saften så tog sig Linn slutligen i mål på 2011 års tjejvasa. På vilken tid? Det behåller jag för mig själv!

Dagens äventyr behövde firas, så medåkaren och jag piffade till oss och blev så småningom hämtade av vålnaden för att göra natten i mora city. Vi köade i kylan, vi kom slutligen fram till ingången, legitimerade oss och bestämde på grund av hutlösa priser att vi inte skulle gå in, det var helt enkelt inte värt det. Så vi begav oss till nästa ställe och ställde oss i kö i kylan. Vi kom fram, legitimerade oss och upptäckte att man inte fick betala med kort. Med besvikelsen genom kroppen vandrade vi genom staden mot bankomaten. När fötterna hunnit förfrysa till is, nådde vi äntligen fram till den bara för att upptäcka att den var avstängd. Vi bestämde att vi inte tycker om mora, sen tog vi en taxi hem och än en gång låg jag i min soffa, och medåkaren kröp in i sin koja.

Ny dag och en lång bilfärd hemåt. Ibland måste man stanna och kissa i snödrivor, men hemfärden gick smärtfritt. När måndag morgon infann sig och jag vaknade upp hemma så var det enda som försäkrade mig om att helgen verkligen ägt rum, det faktum att jag inte kunde ta mig upp ur sängen. Krafterna var slut och jag var så trött, så jag gjorde som medåkaren, jag la mig under täcket och jag sov..