Linn Swartz

jag är verkligen expert på att skada mig själv. tror att jag sitter inne med en viss form av självdestruktivt beteende. förutom allde de fembiljoner blåmärken som klär min kropp utan att jag har en aning om vart de kommer ifrån, så finns det även de reppor skavanker och hål i hakorna som jag faktiskt var vid medvetande då de uppstod. den senaste tidens skador får räknas från den dag då jag blev omkull sprungen av två stora odjur på en mycket hal isbeklädd grusväg. fallet dämpades av en enda utstickande kroppsdel, nämligen hakan, underdelen av kroppens viktigaste del. varför finns det inte hakhjälm när det finns cykelhjälm? hakan sprack upp i ett bigbang stort hål tre fingrar brett rakt in till benet. men hård hudad som jag är så kände jag inte smärtan utan reste mig upp och fortsatte lungt promenaden som vanligt... In my dreams var det så, i verkligheten så låg jag som en fet jävla platfick kvar på marken och bölade värre än en skrikande unge som inte får vad den vill ha i affären. jag blev upplockad från marken och med ett droppande blodspår efter mig blev jag släpad till akutmotagningen. där blev jag behandlad som värsta kungligheten, VIP is in the house! väntrummets alla anhängare fick snällt sitta kvar på sina platser, medan jag passerade rakt in till undersökningsrummet. läkaren bedövade hela mitt ansikte, sen förstod jag uttrycket att sätta en påse över huvudet. där låg jag och hade det koseligt i min papperskojja på min brits med massa händer tryckandes runt mitt huvud, just då och där under påsen så levde jag i en sience fiction film, en orealistisk verklighetsuppfattning med ett huvud stort som en ballong, röd färg som strålade ur hakan och stora händer som fanns fast jag varken såg eller kände dom, men jag viste att dom var där. påsen slets så småningom av och jag kännde mig befriad med att ett av mina sinnen var tillbaka i nästan fullskick. vad de svarta prickarna var tillför som nu mera beklädde mitt synfällt var jag inte säker på men jag lät dom hållas, trots allt så såg jag i alla fall något. läkaren tackade för sig och jag mina stygn på hakan oc mitt dunkande hjärnskakningshuvud åkte i privattaxi från det stora vita huset till den lilla färgglada lägenheten. kadunk i säng med smärtstillande både svalt och insprutat i huvudet så somnade jag in gott för natten...

nästa smäll kom i det fjärran landet dalarna där det finns något märkligt fenomen kallat snö. ner för en backe med skidorna på fötterna så får jag för mig att göra lite gymnastiska övningar så som trippelvolter m,m skidorna flyger åt varsitt håll av fötterna, stavarna som sitter välfastknutna runt handelederns sitter snällt kvar där, jag snurrar mina varv i luften och landar smidigt på mitt vänstra axelparti. kras allt innom mig gick i bitar, men och det är ingen dröm denhär gången, jag reser mig upp kämpar på mig skidorna och tar mig fram de två och en halv milen som är kvar till mållinjen med smärtan pulserande genom kroppen. helt plötsligt så handlade det inte längre om att ta sig i mål en viss tid. det handlade bara om att ta sig dit oavsett tiden..

så är jag tillbaka på jobb och sätter mig själv i kläm under en hel hög med skylltar och pallkragar som lägligt nog råkade trilla över mig där jag var alldeles ensam på lagret.. hallå.. någon... jag sitter fast.. hallå..hallå... evig väntan, sen kom mina super krafter från någon dold plats innom mig och jag lyckades kråla mig loss. ONT! nu matchar mitt högra axelpart mitt vänstra så nu har jag verkligen ont överallt, och min mage som fick smällen frammifrån har fått den fina färgen av en smurf!

Imorgon ska jag nog ta och klättra upp på något för att se om det finns någon risk att jag trillar ner...