Linn Swartz

Solen bländade mig i mitt uppvaknande på morgonen. Satans rullgardin lär dig hålla tätt! Med stängda ögon sträckte jag ut mig i sängen kanske om solbrillorna hittades skulle jag lyckas somna om någon timme till. Det lättaste hade varit att bara lägga sig under kudden istället för på den, men då uppstår det ganska så snart andningsproblem då kudden har en tendens att blockera luftvägarna med sin bara existens, så alltså mörka glasögon kom fram och rädda min morgon. För att finna glasögonen så måste ögonen öppnas. All kraft riktades mot de två luckorna och sakta öppnades dom, synen de möttes av var skräckinjagande, hur hade tankarna rullat runt i huvudet när de beslutet togs? Klänningen var vit och klänningen var lång. Klänningen var fullt utsmyckad av volanger i alla dess olika former som var fastsydda i klänningen på de mest udda ställen. Och självklart var den stora rosa rosetten där, fastsydd med perfektion mitt på rumpan. Men gärningen behövde utföras så trovärdigt som möjligt. Om bluffen genomskådades skulle slaget vara kört. Det krävdes offer och det krävdes offranden. Det krävdes att klänningen bars upp med sådan elegans att skammen över att behöva bära den inte anades av de kritiska blickar som skulle riktas alla åt mitt håll. Ångern spred sig genom min kropp i en takt aldrig förut kännbar. Men nu kändes den, svedan den efterlämnade och de ständigt pulserande ringande signalerna i huvudet. Nu var det nära, stunden nalkades då hela min värld med hjälp av ett enda ord totalt skulle vändas upp och ner och från och med att ordet uttalats skulle ses ur ett helt annat perspektiv. Det skulle inte längre vara bara jag. Det skulle vara vi. Och det skulle vara mot min egentliga vilja. Det fanns bara en sak att göra, offra sig själv för att tillfredställa någon annan. Ett offer för mångas fortsatta lycka. Så jag satte mig upp, la benen över sängkanten och tog så det första steget därifrån. Nu gällde det inte andra, det gällde mig och för första gången någonsin lät jag egoismen inom mig segra..