Linn Swartz

Det hämtas ut en ful alldeles för stor tröja med anvisningar om att tröjan måste bäras under loppets gång. Egentligen var tröjan kanske inte ful, utan det var storleken och formen som skapade fulheten. Men i vilket fall var jag tvungen att beklä min kropp med detta plagg. Trött med värsta dunderförkylningen och fullproppad utav läkemedel och med tröjan på beger jag mig ner mot dunkers dunkla kulturhus där uppsamling ska ske innan startskottet skjuts och ivriga människor rusar iväg benägna om att komma först i mål. Mitt enda mål var också att komma i mål men målet var som sagt mitt enda mål, absolut inte tiden. Att tuppa av och bli hämtad av ambulans ingår inte i min bild av en perfekt spenderad lördag. Och i mål kom jag nöjd med min prestation efter förutsättningarna var jag duktig. Tiden kanske inte blev den bästa som sagt, men jag gick inte ett steg under hela milen  Besvikelsen infann sig stundvis då jag såg mig omkring och upptäckte hur många löpare det faktiskt var som inte hade sin vita tröja på. De stack ju ut ur mängden där de kom i sina färgglada egeninköpta löpartröjor. Men vilken dålig stil! Står det i anvisningarna att tröjan ska bäras, så ska tröjan faktiskt bäras! Fast jag har en av dessa tröjligistsvikare att tacka för mitt tempo under rundan, efter första kilometern så hamnade jag bakom en blåbeklädd tjej som enligt mig höll ett behagligt tempo. Så jag följde i hennes fotspår och låg två meter bakom mest hela tiden. Om det egentligen berodde på tempot eller på den fina lilla rumpan det kan jag inte svara på. Men det fungerade som motivation framåt i alla fall. För aldrig förr har jag väl behövt pusha mig själv i den utsträckningen för att klara av något som jag egentligen inte har lust att utföra. Jag brukar helt enkelt inte utföra det som borde utföras om inte känslan för att utföra det finns där. Så det var väl egentligen den största vinsten av alla, att få känna kämparviljans krafter slita tag i mig och föra mig framåt. Psykets påfrestningar var i betydligt större grad än kroppens trotts att det var kroppen som led av inkräktande virus i sin strävan att förgöra. Vid 7kilometer avklarade, hade jag hållit ett behagligt tempo länge nog. Jag drog om blåtjejen och sprang vidare mot nya utsikter. På tiden 55,37 sprang jag i mål. Både nöjd och inte nöjd. Men de gratis tuggummina som delades ut på torget piggade upp humöret, så tuggandes gröna tuggummi med öppen mun begav jag mig hemåt för att avnjuta en lång varm dusch!