Linn Swartz

Så kom då dagen när loppet inföll precis som jag ville ha det. Eller ja precis är kanske ett lite starkt ord, ungefär som exakt det fungerar inte heller. Men loppet gick som på räls fast på marken, eftersom jag inte är ett tåg så har jag hjulförbud. Starten gick och sicksackandet framåt inleddes i ett inte så snabbt tempo. Men destu längre fram i loppet man transporterades så skingrades folkmassan sakta ut till tunnare och tunnare klumpar utav människor, så sista kilometern var helt i mitt eget tempo utan misslyckade försök till omspringningar av människorna framför. De personer som låg före mig där, dom kunde jag helt enkelt inte springa om för mitt söliga tempo var för långsamt. Men med målskylten i sikte så ökades takten lite, lite och väl över linjen väntade en härlig lagom mogen banan. Rakt ner i magen åkte den. Sen stal min vän ytterligare en banan till mig som drastiskt fick gå samma öde till mötes. Banan krängandet följdes av min sena reaktionsförmåga som gps. Ja jag kan vägen, jag glömmer bara bort att berätta vart vi ska någonstans. Men sivilpolisen kom och stoppade oss, med skräck i blicken vevade vår chaufför ner bilrutan, och ett tyst viskande om att hon hatade poliser. Sen på med charmen och tindrande ögon mot polismannen som stod utanför rutan. Charmen hade inte behövts plockas fram för polisen var redan charmad. Och istället för en böters lapp fick chauffören nu ett nytt nummer inlagt i sin mobiltelefon. Så med ett lyckat lopp i bakgrunden och ett stundande bröllop som gör att jag blir ingift i den blåklädda civilfamiljen så måste jag säga att dagen var ganska lyckad faktiskt. Kompisen fick gratisprodukter till förbanelse, chauffören fick sitt nummer, och jag fick komma först in i mål! Och någonstans i cybervärlden ligger det ett fotografi som spökar… Tjipp!