Linn Swartz

Har ni lagt märke till att när man är ute och äter på restaurang och man sitter där och hugger in på sin stora saftiga blodiga biffstek så har senorna i köttet en enorm tendens att sätta sig och fastna i de minsta och mest oåtkomliga gluggar mellan de tätaste tänder. Nästan av ren reflex så sträcker man sig efter den lilla burken som så gott som alltid står på varje restaurangbord fylld med, vad man för stunden tror, härliga fantastiska tandpetare vars uppgift är att rädda matgästerna från deras fruktansvärda plågande elände. Okej att vissa tandpetare är lyxiga och smaksatta med en form av mint för att försöka förgylla det frenetiska pillandet i munnen. Men tänk efter. Oftast är dessa små träflisor inplastade i portionsförpackningar en och en. Miljövänligt? Nej inte direkt. Så mycket som vi människor redan har förstört vår planet och förorenat den tidigare så friska luften. Är då portionsförpackningar på tusentals små millimeter tjocka träpinnar en lösning eller ett steg i helt fel riktning för att rädda vår miljö? Enligt min mening, och vad jag innerligt hoppas är fler personers åsikt, så är det helt fel. Plasten görs i stora fabriker som ur skorstenarna släpper ut miljöfarliga ämnen rakt ut i luften och spolar ut resterande rakt ut i naturen där det tar död på växtligheten och djurlivet samt sprids via bland annat grundvattnet till andra platser långt från fabrikens egentliga plats. Till vilken nytta? Inplastade tandpetare. Patetiskt.

En annan viktig faktor i detta är: var kommer egentligen träet ifrån som man tillverkar dessa tandpetare av? Mina aningar är att träet till dessa tandpetare ursprungligen kommer från de redan så överskördade regnskogarna. Tänk på aporna. Aporna som i generationer har levt i harmoni med naturen långt där uppe i trädkronorna. Eller sengångarna som så osmidigt sakta har förflyttat sig från gren till gren. Tycker ni att detta är rätt, att vi människan ska ta oss den makten att brutalt förstöra deras hem och värld. Tvinga dom att transportera sig nere på marken i den smutsiga meterhöga leran för att leta efter det sista stycke mat som finns kvar för dem att äta. Till vilken nytta? Att vi ska peta kreatur ur tänderna.

 Kreaturen förresten, vad ger vi dem för möjligheter i vårat industriella samhälle där städerna bara växer och växer, medan djurtransporterna krymper. Transporter? Vad hände med den gröna hagen, de fria instängslade meterna att springa runt på? Vad hände med ängarna utan staket där djuren levde fritt? Vad hände med Bambis mamma? Va det någon som använde regnskogens överkördade träflisor för att peta hennes senor ur tänderna? Är det rätt att människan tar sig den makten att skörda skog och natur för att bygga samhällen? Är det rätt av människan att tränga in djuren som fortfarande lever i det fria på mindre och mindre områden? Och är det rätt av människan att ta sig den makten att sätta andra levande varelser i bur, föda upp dem under plågande förhållanden, för att slaktas och läggas i frysen? Vem har gett oss den makten och hur skulle det vara om allt vändes om. Tänk om vi var dem som satt i buren. Tänk om det var vi som satt hopträngda på en liten pinne utan plats till rörelse, satta där för att producera barn som vi aldrig skulle få möta för barnen rullade sekunden de kommit ut vidare genom ett rör och hamnade i en pappkartong som sedan djuren gick och handlade utan en tanke på människans lidande där i burarna. Sedan lagade dom barnomelett med grillkrydda på. Tycker du som läsare att det låter brutalt? Här är en liten övning. Stäng in dig själv i ett litet utrymme, gärna ett mörkt, sedan kan du sitta eller stå där beroende på plats. Hur länge står du ut? Inte speciellt länge skulle jag tro. I det där lilla utrymmet finns det inget att sysselsätta sig med, inget direkt utrymme för positionsbyte, och bara ett hårt kallt underlag. Låter det roligt? Bekvämt? Något att se fram emot och längta efter? Nej. Bara plågsamt, tråkigt och hemskt. Tänk då på att det är många djurs vardag att ständigt befinna sig i detta trista utrymme. Varför? Jo för att du ska kunna sitta där på restaurangen, glupska i dig deras tillagade kvarlevor och sedan ta dig den där inplastade tandpetaren och peta loss det som inte riktigt kände för en transport ner till din mage.

Har haft praktik och vik idag jag e trött. Och sugen på godis. Imorgon ska jag tvätta kläder.. TRÅKIGT. men först ska jag gå upp tidigt som satan, ta mig en grogg och excedently sova mig förbi tvätt tiden...

Att skriva en argumenterande text för att sedan argumentera emot sig själv hur lågiskt låter det? Först måste ett ämne fastställas. Gärna ett ämne som man brinner för eller i alla fall har lite fakta om så man har något att argumentera omkring. För vad ska man annars argumentera om? Man kan också välja att vara lite butter för att lusten för uppgiften inte riktigt finns där, och i stället kan man sätta sig ner och skriva en skum text utan egentligen mening eller viktigt innehåll om varför man ska eller inte ska skriva argumenterande texter och argumentera emot sig själv i sin egen text. Vad har man egentligen för åsikt då? Till exempel så är det jag skriver nu ett fullständigt slöseri med tid kraft energi både min egen, världens och min elräknings. Men palla. Jag har ingen riktigt energi i kroppen och elräkningen kommer inte förens om tre månader. Imorgon fyller min mor tusen år eller 43 det beror på hur man väljer att se på saken. I dom vars akvarium vi bor så kanske hon fyller tusen men i min värld och antagligen hennes egen också, för jag gissar att vi lever i samma värld. Så fyller hon 43. Punkt. Jag ska dricka kaffe tills jag spyr. Nej men jag ska dricka kaffe och äta av alla de olika bullar jag bakade i går i brist på ett liv. Även de äckliga och minde goda bullarna ska finna sin plats i min mage. Någon måste ju äta dom. Jag kom mitt under baket på (eller okej jag kom på det i början men i alla fall), att jag faktiskt inte hade alla ingredienser till kanelbullar. Exempelvis inget socker. Great, men jag improviserade och fyra olika bullar i alla de smaker ligger nu i min frys och väntar tålmodigt in sina offer. Sen bakade jag två bröd också. Men bullarna som är proppfyllda med oboy dom har sin charm. Fast choklad gifflarna leder nog tävlingen. Sen de två kanelbullarna som faktiskt fick lov att komma tillvärlden med hjälp av mortlat pärlsocker, dom hoppas jag att mor min kommer tycka om för dom sparar jag till henne. Om dom är äckliga så får jag plocka fram en giffel ur backfickan, ja eller hoppa från balkongen och fly landet.

Den första vårsolen strålar ner från himmelen. Det är en härlig känsla att kunna vara ute trots att vinterjackan fortfarande hänger på en galge hemma i hallen. Jag har tagit mig till Sveriges enligt ryktet tråkigaste stad, för att försöka ta reda på hur det kan komma sig att folk trots allt fortsätter att flytta hit. Nya hus och lägenhetsbyggen är ständigt i full gång. Men vem är det då  som flyttar hit och vad är det som lockar? Jag hamnar ganska snart på stadens stortorg, det är väldigt skräpigt och jag får genast någon form av basiluskmani, sjukdomar och för min inre syn ser jag hur torget invaderas av runtspringande råttor. Men om jag bortser från att det är så smutsigt så är det endå ett ganska så sött litet torg, för litet är det. Speciellt för att vara ett STORtorg. Dessutom är mesta delen av torget parkeringsplats, men jag bestämmer mig. Här är perfekta platsen att stanna och intervjua människor om varför just dom bor i Eslöv. De enda människorna som syns till just nu ät två tanter som sitter och småpratar på en bänk, men eftersom jag har tantskräck så avstår jag från att lära mig deras visdomsord och tankar om staden. För tänk om dem skulle kidnappa mig. Binda fast mig vid sina rullatorer och sedan i överdriven långsam pensionärstakt rulla hem mig genom staden till sina små stugor och sedan tvinga mig att äta massariner. "URK"

Nej det måste finnas någon annan att prata med. Jag förflyttar mig lite diskret från tanterna tills jag känner att jag är på säkert avstånd. Det går förbi lite folk med gämna mellanrum, men ingen som direkt har tid att stanna och diskutera sitt val av stad med mig. Men efter mycket väntande och många stoppningar som lett till ingenting så lyckas jag äntligen stoppa en tjej som mer än gärna delar med sig av sin syn på saken.

- Jag har bott i Eslöv i hela mitt liv och jag fullkomligt älskar det, det är en härlig stämning och lite av det här att alla känner alla. Det är roligt.

- Men vad finns det att göra här?

- Mycket, man kan gå i parken runt sjön eller gå på stan och shoppa precis som på andra ställen.

- Men är det värt att shoppa här, det verkar inte finnas så mycket affärer.

- Jo att shoppa i Eslöv är det bästa. Jag fick en shopping dag av min mamma i julklapp och hon hade planerat att vi skulle åka in till lund och spendera dagen där. Men eftersom det var min present och alltså min dag så ville jag mycket hellre ta ut den i Eslöv, jag gillar att shoppa här.

- Så vad har du att säga om Eslövs dåliga rykte att vara Sveriges tråkigaste stad?

- Det är ett rykte som jag inte alls tycker att staden förtjänar, man måste ge den en chans för att se hur underbar stad det är. Föresten så läste jag i tidningen för ett tag sedan att det inte var så längre, det var typ Katrineholm eller något som blivit framröstad som tråkigast.

Jag tackar för mig och låter tjejen springa vidare på sina ärenden. Så nu har jag fått synpunkter som säger att det är en härlig stad, men var kommer då stämpeln ifrån? Snart får jag svaret från en man som inte alls ser staden på samma sätt.

?-       det är en tråkig jävla håla! Folket här e trist det finns typ ett ute ställe och två affärer, det finns noll variation här.

?-       men du bor ju i alla fall här något är det väl som lockat?

?-       Nej, inte egentligen. Jag flyttade ner till skåne för att plugga, jag fick en billig lägenhet här och det tar bara tio minuter med tåg till lund där jag studerar, så på så vis är det bra. Men annars förutom boende så ger staden mig ingenting, absolut ingenting.

Jaha. Det var ju en annan syn på saken. Det kanske ligger något i det där att man måste vara född eller i alla fall uppvuxen här för att se Stadens charm. För mig är känslan fortfarande skräpig och smutsig. Och faktiskt ganska tomt, undrar vart alla människorna har tagit vägen. Kanske ligger dom fortfarande hemma och sover, kanske har jag helt enkelt valt fel plats att ställa mig på, eller så har alla tagit skydd för den stora rått invasionen, det är nog bäst att jag också tar mig hem nu.

Har spelat kort med Jocke nu, i en timme. Båten gungar som aldrig förr. Lätt att spela kort då! Korten flög överallt så nu har jag fått plocka kort på hela båten. Det är inte klokt vad det gungar. Undrar om man kan kräva pengarna tillbaka? Kaptenen har ju faktiskt hälsat en bekvämlig överfart, men herre min skapare, är det här att kalla bekvämt? All mat som jag inte har ätigt vänder sig i magen. Vem behöver ett nöjesfält när man har Gotlandsbåten? Jocke satt precis helt vanligt i soffan och föll omkull rakt in i andra änden av soffan, så man kan lugnt säga att här svänger det.

Tänk att bli utskrattad rakt upp i ansiktet av helt främmande personer när du är helt ensam och antagligen redan känner dig lite utstött. Det är inte en händelse som direkt skulle stärka ens självförtroende. Jag har gjort det. Jag har skrattat en främmande människa rakt upp i nyllet. Så taskigt men jag kunde verkligen inte stå emot denna bubbliga känsla i kroppen som trängde på och bara behövde komma ut. Precis när båten ska lägga till i hamnen så börjar folk samlas vid utgångarna och ställa upp sig i en hög så nära dörren som möjligt. Jag är fullt koncentrerad på att titta ut genom fönstret så jag märker inte tanten som går och ställer sig ganska så jätte nära oss. Jag märker heller inte att Jocke lutar sig närmare och närmare, men jag hör när han viskar i mitt öra. "Linn, tror du att hon är med barn?"

Jag vänder mig om och ser på tanten som se ut som en stor avlång gurka, och jag kan inte hålla mig. Jag brister ut i gapskratt rakt mot tanten. Jag kunde verkligen inte sluta och den stackars tanten tittar på mig helt förstörd. När jag lyckats lugna ner mig något så säger jag till Jocke att så nog inte är fallet eftersom tanten är minst hundra år. Då lutar sig Jocke över och säger:

" nämen, hon kanske ska bli mormor!"

Undrar egentligen varför jag kan skriva nu. Jag har precis lagt ifrån mig boken jag läser för att jag mår så illa. Borde inte det vara samma sak liksom? Att läsa och skriva? Eller i alla fall att det används samma del av hjärnan. Men jag mår ju bra när jag skriver och dåligt när jag läser. Tjejen mitt emot mig (eller hon sitter egentligen bredvid den som sitter på andra sidan gången om det tomma sätet som är bredvid mig, men jag har vänt på mig så nu tittar jag rakt på henne). Hon kan i alla fall läsa på tåg. Hon sitter med en jätte tjock bok med planeter på. Den ser inte så bra ut. Minka fyllde år igår, jag åkte ut från scenskolan, igen! Jag fick sms från Minka att hon minsann var redo att hångla upp någon snygging osv. osv. Så i morse var jag tvungen att fråga vilken ny spännande kille som låg bredvid henne i sängen nu. Jag sa också att det inte fick vara Simon för då är hon så tråkigt. Hon och Simon har varit tillsammans i exakt ett år. Dom gjorde slut på ett års dagen, men delar fortfarande säng. Så efter hennes skrytiga sms igår förväntade man sig saker. Någon het pudding med miljoner på banken som bara råkar göra henne på smällen så dom måste gifta sig och flytta till ett fett lyxigt hus i en solig delstat i USA, och leva lyckliga i alla sina dagar. Och i huset bredvid bor såklart jag och puddingens tvillingbror, som bara råkar vara berömd regissör och vill ha med mig i alla sina filmer, och uppsättningar på scen... men nähä. Där gick den drömmen i kras, Minka var inte mer intressant än att hon gick hem med öl Simon, och tack vare henne så måste jag fortsätta att söka scenskolan.

2 min senare..

OJ. OJ. OJ. Jag måste uppdatera allt som jag precis skrev för det så stämmer inte. Eller tjejen mitt emot som egentligen inte sitter mitt emot, men som gör det ändå. Hon läser fortfarande sin ur tråkiga bok med planeter. Men angående kvällen igår så har jag missuppfattat allt. Det var inte Minka som skulle hångla upp någon, men inte bestämt sig för vem. Utan det var André som hånglade upp någon, och Minka visste inte vem. Jag förstår allt klart nu för jag har precis fått ett nytt skvaller sms att han inte lyckades få med henne hem, men han lyckades nästan få till det på dass. Vad äckligt! Att få till det på en offentlig toalett ute på en krog. Det känns inte så fräscht. Fast nu fick han ju inte det, men att bara nästan inne på ett dass känns inte heller så fräscht.

Efter en vilostund..

Har precis blivit stucken av Erik med en stor kniv mitt i pannan. Det gjorde ont. Fast lite senare när jag vaknade upp så var jacket mysteriskt borta. Undrar vart det tog vägen. Jag kanske är själv läkande. Jag kanske rent ut sagt är magisk. Undrar om jag kan hela andra också? Någon frivillig som vill få ett sort jack i huvudet så att jag får testa om det går att laga igen?

Nehe... är det någon som har lust att ge mig något att äta då?

En lunchrast när jag gick i sjunde klass så beslutade min bästa kompis Empan och jag oss för att strunta i den nästan oätliga maten i den fullsmockade matsalen. Istället valde vi att dra hem till mig och rota i skafferiet efter allt tänkbart ätbart, vad som helst bara det inte var denna tråkiga förfärliga skolmat.

Det blev halvkokta spagettis med en ganska så stor fläck ketchup, mycket för att dölja den halvfärdiga spagetti smaken. Men vi blev mätta.

När sen rasten började lida mot sitt slut och tiden var inne att åter bege sig till skolan så hade stora hemska elaka gråa regnmoln dragit fram och valt att bosätta sig mitt på våran himmel. Regnet verkligen störtade ner, det kom med en sådan kraft att det när det nuddat marken genast studsade upp en bit mot himmelen igen för att sedan i en liten mjukare fart återvända till marken. Ett tag övervägde vi att stanna hemma, skolka, eller som vi sa i lite finare språkform för att lugna samvetet en smula, "take the rest of the day of" vi skulle ha So. Vår So lärare gick alltid omkring i alldeles för tajta byxor där det syntes allt för väl hur hans käraste ägodel låg pressad mot det ena benet. Till det här hade han alltid en halvknäppt skjorta med en hel tätbevuxen skog av hår på bröstet. Vi tretton år, detta äcklade oss. Men vi trotsade vår teori ganska snart och rotade fram regnkläderna som jag visst låg gömda någon stans i en av de tre stora klädkammarna tillsammans med allt annat som aldrig användes, utan bara var lagt där tillsvidare. Vi behövde inte rota så länge utan behövde bara gå in i klädkammare nummer ett och där var den. Den rosa genomskinliga regnkappan. Empan nästan kastade sig över den och när hon väl fått den på så fanns det inget jag kunde säga eller göra som skulle få henne att ändra åsikt och ta av den. Jag fick ta den gula.

När vi gick där genom byn, så var vi nog verkligen varandras raka motsats. Empan glad och lycklig studsade hon fram i sin rosa regnkappa, jag inte fullt lika entusiastisk i en ful för liten gul regnrock. Men inte kunde jag gå där och sura hela vägen till skolan så jag bestämde mig att befordra mig själv till Empans lyckliga nivå och gjorde något för mig väldigt typiskt, jag improviserade fram en otroligt bra sång om situationen. Den handlade om en Empa som lös upp hela byn i sin rosa genomskinliga regnkappa. Den riktiga låten som fick falla offer för min låt kreativitet var Cecilia Wennerstens "Det vackraste".

Tillbaka på skolan så lärde sig hela klassen sången, även vissa lärare, och om man gick genom korridoren sjungandes på denna rosa regnkappa sång så kunde man vara säker på att någon annan stämde in.

Under våra fortsatta tre år i högstadiet så använde Empan den rosa genomskinliga regnkappan många gånger, och varenda gång hon tog den på sig så var det någon som sjöng en härlig liten visa som hon såväl kände igen vid det här laget.

Det händer fortfarande ibland att jag ringer till Empan och sjunger hennes sång, och så vitt jag vet så hänger regnkappan på en säker hemlig plats i hennes garderob. Jag har i alla fall inte fått tillbaka den.