Linn Swartz

Vem knackar på dörren

Vågar du öppna

Eller står du kvar

Tyst i hallen

Det får ju inte märkas att du är hemma

Stället är obebot

Öde

Tomt

Det finns ingen här

Vad händer om du rör dig

Om du ser efter vem det är

Släpper in

Vem är det

Vem var det

Har dom gått

Är dom kvar

Stå stilla lite till

Fundera

Överväg

Besluta!

Pågatåg vem har uppfunnit dom? För bekväma det är dom inte och sakta går dom. Dessutom så når jag inte ner till golvet så resorna som sker med detta transportmedel är terror mot mig. Och vad händer när benen inte har något stöd? Jo det kommer tusen gånger fler myror och kryper genom kroppen än vad det hade gjort om dom haft någon stans att vila sig på. Varför tror ni annars att barnstolar har fotstöd? Jag sitter på ett pågatåg just nu om det inte var uppenbart, och jag ska tillbringa den närmaste en och en halv timmen på det. För det är ju också smart tänkt att de långsamma obekväma tågen sätts in och körs på de långa sträckorna… min musik hörs bara i höger öra för vänster lur har uppenbarligen bestämt sig för att lägga av med sitt intresse för musiken och gå i pension. Jag MÅSTE köpa nya för musik är viktigt. MYCKET viktigt!

Speciellt när man åker en helvets resa med dessa obekväma lila tåg. Satan i gatan vad jag klagar. Egentligen är jag inte änns arg. Musiken stör mig lite men förutom det så är jag på ett toppen humör. Solen berikar i dag vår värld med värme, ljus och vitaminer. Det är även en väldigt stor orsak till att jag blir så glad. Vem blir inte glad av solen? VÅRKÄNSLOR!

Har njutigt av solen från häst ryggen idag också, först den stora nordsvensken, sen den lilla islänningen och jag njöt, njöt och njöt. Att galoppera fort fram i solen det frambringar glädjekänslor som klår det mesta faktiskt.

Har busat med massa djur idag.
Förutom hästarna så har jag lekt med hundarna, kasstat saker, och lite lätt agility, massa mys och bus och gungat barngunga med stor hund sittandes i knät. Hon gillade det!
har kallat på katten och haft henne spinnandes på axeln. och klappat kaninen wilma fast väldigt snabbt. Haft uppe hamstern kalvin och givigt honom lite kärlek. och matat otto med godis i smyg..
Djur, djur djur överallt runt omkring mig finns det djur. jag njuter i deras närhet. Dom gör mig glad, får mig att slappna av och må så bra så bra som man mbara kan må...










jag har också varit en liten snabb runda i min favoritaffär, där har jag lekt världens bästa moster och köpt strumpor till mina fina små systerbarn. Dom kan ju inte frysa om fötterna och  små strumpor i pygmestorlek är ju bara så bedårande söta så jag kunde inte stå emot.. nu ska dom bara levereras till barnen också.

Nu skriker  mina ögon lock efter stängning så får väl ta tag i mitt liv och gå och lägga mig...

Jag har blivigt beroende av munsmuns, det är illa. Men det är gott! Sitter här och fettar i mig i mängder. Mums mums är inte min enda last jag dricker dessutom chokladmjölk och äter lakris bilar. Inte den bästa av kombinationer kanske men ibland när kroppen har sina sug då går det helt enkelt inte att motstå frestelsen. Tyvärr brukar det också vara så att när kroppen har de där sugen som gör en riktigt galen, och köper saker som om man vore gravid. För man skulle aldrig köpt sakerna annars. Tex lakrisk grodor. Urk vad vidriga dom är. Endå var jag tvungen att köpa en påse för att min kropp sa att det var just precis vad den var sugen på. Så gick jag ut ur affären, slet upp påsen och lika snabbt som jag stoppad grodan i munnen så spottade jag ut den igen. Vad hade jag tänkt på egentligen. Dom var ju helt oätbara. MEN suget försvann! Och nästa dag så kom den såklart, den härliga månliga överaskningsfesten, som förklarar varför man var galen av begär dagen innan. Mitt problem nu är bara det att begären följt av överaskningarna har börjat dyka upp lite väl ofta. Det kommer inte bara resultera i det faktum att jag får blodbrist, nej då. Utan jag kommer ju att bli fet också! Jag måste ta tag i mitt liv och börja träna ordentligt, mitt småduttande träningssystem kommer inte att fungera. Ordning och reda får det bli. För ska jag hålla på med mina mums mums så får jag faktiskt göra någonting av dom också. Och bygga upp en inbyggt huvudkudde för min framtida fru, det står inte på planeringen!

Hur klarar folk av det? Den där konsten att bara slappna av och göra ingenting. Vara helt avslappnad utan en tanke i huvudet. Var lägger dom tankarna någonstans under tiden? Och försvinner dom bara eller kommer dom tillbaka igen? Om det fanns ett skåp med hänglås där man skulle placera sina tankar och känslor så hade jag inte tvekat en sekund på att skaffa det. Oavsett pris, storlek, om det var fult och stökigt. Jag skulle ha skaffat mig ett. Mina tankar förstör mig. Tänk att bara lägga ifrån sig dom och så finns dom inte mer. Eftersom dom är frånlagda så vet du inte ens om deras egentliga existens. Då hade livet varit härligt. En dans på rosor, och jag hade somnat in lugnt om kvällarna med ett leende på läpparna. Jag hade njutigt av denhär solbeklädda dagens lyckorus, istället för att befinna mig hemma i min äckliga lägenhet som bara skriker ut ordet ÅNGEST! Sen Kira flyttade så har jag inte varit hemma, jag har inte orkat. Jag har tagit mig innanför dörren och försökt påbörja något projekt som att bädda rent i sängen. Städa bort hundhår. Eller skura i badrummet. Men inget har blivigt ordentligt gjort, för jag har inte orkat vara kvar i lägenheten tillräkligt länge för att ta tag i det ordentligt, så jag har lämnat de påbörjade projekten oklara och lämnat stället. Idag har jag tvättstugan, så nu är jag här i min lägenhet och vantrivs. De påbörjade projekten är nu avslutade. Och lägenheten ser åter igen ut som ett hem och inte som ett bombnedslag. Äcklet är kvar för det har ju en tendens att aldrig lämna mig och min bostad ifred, men det ser i alla fall okej ut här. Men nu känns det som att jag städat bort Kira. Jag saknar henne, min lilla plutt. Det är så tomt här. Var är du någonstans? Var är ditt huvud som annars vilar mot min arm? var är ögonen som tittar på mig med all tillit? Jag har svikt dig jag vet, men det var bäst såhär, det var det väl..

framför oss hade vi en stenbeklädd cykelväg, på fötterna hade vi blåa brädor med hjul på. pannlamporna tändes och i full fart gav vi oss av. okej då. framför oss hade vi en stenbeklädd cykelväg, på fötterna hade vi blåa brädor med hjul på, pannlamporna tändes och i full fart gav sig experten av. jag gav mig också iväg fast i ett mer obefintligt tempo. men roligt var det. det känns givande på många sätt. trotts att jag ännu inte funnit mina magmuskler, men tränar jag bara och lär mig saker som att hitta balansen och att ta mig frammåt, så kommer dom nog också så småningom att berätta för mig att dom existerar.
snart är det dax igen och då ska jag åka lite snabbare. och göra som jag lärt i mora. puta med rumpan som en anka. spänna mina enorma bröst och trycka ner dom mot skidorna. samt som experten sa använda min salsa rumpa. så nu vet jag exakt hur det ska gå till att ta sig snabbt och arbetande framåt. hur svårt kan det liksom va.. :p

Ett äventyr större än de största. Jag klättrade upp för utkanten av en varm kokande vulkan. Kom till toppen och spände fast mig i den osmält bara kedjan, som i sig satt fast i min kamrat. Sen tog jag satts och hoppade ner mot eldens lågor och den bubblande lavan.  Det hade varit ett äventyr. Men trots att det jag upplevde i helgen inte innefattar livsfarliga stunts och fräcka tricks så var min helg fruktansvärt givande, inspirerande, utmanande, underhållande och avnjöts i mycket trevligt sällskap.

Helgen som jag fasat för och längtat efter var kommen. Stunden var inne och bilen packad. Fem människor, en bil, tre par skidor och en dator. Vi rullade ut från uppfarten och vi var på väg.

Musiken strömmade högt ur högtalarna. Experten körde, instruktören pratade, medåkaren sov och jag satt i mitten. Bredvid mig satt även den femte personen, vi får kalla henne för spöket eller vålnaden, för vem var hon egentligen och vad gjorde hon där?

Vår färd mot utlandet han knappt börja, Skåne tog slut och vi skrek efter näring. Magarna kurrade ljudligt i kör, så nu har vi fem lärt dom sjunga i kanon och bildat en maggrupp som går bra att boka till olika evenemang på nummer 073…… vi fick oss tillslut den efterlängtade maten. Det var kedjan med ett stort lysande M som fick bli vår sponsor. Gott var det. Äckligt var toa besöket. Vi körde vidare, nu körde instruktören och jag satt fortfarande i mitten. Trots att jag rösta och dom andra förlora så var det jag som fick sitta där. Men det gör inget för i mitten så kan man sitta upp och ner, och det är mycket mer avancerat på kanterna. Natten passerade nästan till sitt slut och vi nådde äntligen slutdestinationen, där sängarna stod färdig bäddade. Medåkaren fick sova i en koja. Vålnaden som hade kontakter sov på annan ort. Instruktören hade eget rum och lyxsäng, experten hade en soffa och jag en annan. Resterande tid av natten förflöt sakta förbi och äntligen gick solen upp. Nu var det dags för kaffe!

Ny dag, ny äventyr och sjukt mycket snö. Härligt! Snön som varit som en främling nere i skåneland infann sig plötsligt i mängder, tänk att leva i så mycket snö hela tiden. Vet inte om jag är imponerad eller skräckslagen.

Vi gick och hämtade ut våra nummer lappar till loppet och nu kändes det att det var på riktigt. Detta skulle alltså genomföras. En timme senare och vi var tillbaka i sofforna. Instruktören serverade te och tände en brasa, koseligt!

 Medåkaren kröp in i sin koja och sov. Medåkaren sov mycket. Det blev kväll och med nyvallade skidor i händerna och en del av ett upplyst Vasa spår framför sig så var det bara att glida iväg. Och vilket glid, det var alltså såhär det kändes att åka skidor, helt plötsligt förstod jag grejen, och satan vad roligt det var!

Jag åkte fram som om jag aldrig gjort annat i mitt liv, jag hade fart, stabilitet och absolut ingen rädsla för nerförsbackarna. Det var underbart!

Tillbaka till sofforna med ett leende genom hela mig. Medåkaren gick och kröp ner i sin koja. Natten passerade och så var det dagen då det var dags.

 Och dagens stora fråga var: hur lång kan en kilometer vara egentligen? Spåret var utmärkt med kilometer skyltar. Och en sak är säker, dom lurades för det var bra mycket mer än en kilometer mellan dom för det finns liksom en gräns för hur lång en kilometer kan vara och man behöver ju inte överdriva. Mellan varenda skyllt så ville jag ge upp, eller så var jag säker på att jag kört vilse i skogen för att det aldrig kom någon ny skylt. Det var hemskt, och när man tyckte att man kört hur länge som helst så hade man bara kört en kilometer. Det var påfrestande för psyket!

Men det vara bara att kämpa på kilometer skyllt efter kilometer skyllt, och efter tusentals vurpor i den isiga snön utan spår, så nåddes kontrollerna med varm saft, hur gott kan egentligen en kopp varm saft vara? Jo super god. Det var den jag åkte för, det var den jag ville komma fram till. Och det var den som gav mig ny energi att fortsätta åka framåt. Så tack vare den varma äckliga saften så tog sig Linn slutligen i mål på 2011 års tjejvasa. På vilken tid? Det behåller jag för mig själv!

Dagens äventyr behövde firas, så medåkaren och jag piffade till oss och blev så småningom hämtade av vålnaden för att göra natten i mora city. Vi köade i kylan, vi kom slutligen fram till ingången, legitimerade oss och bestämde på grund av hutlösa priser att vi inte skulle gå in, det var helt enkelt inte värt det. Så vi begav oss till nästa ställe och ställde oss i kö i kylan. Vi kom fram, legitimerade oss och upptäckte att man inte fick betala med kort. Med besvikelsen genom kroppen vandrade vi genom staden mot bankomaten. När fötterna hunnit förfrysa till is, nådde vi äntligen fram till den bara för att upptäcka att den var avstängd. Vi bestämde att vi inte tycker om mora, sen tog vi en taxi hem och än en gång låg jag i min soffa, och medåkaren kröp in i sin koja.

Ny dag och en lång bilfärd hemåt. Ibland måste man stanna och kissa i snödrivor, men hemfärden gick smärtfritt. När måndag morgon infann sig och jag vaknade upp hemma så var det enda som försäkrade mig om att helgen verkligen ägt rum, det faktum att jag inte kunde ta mig upp ur sängen. Krafterna var slut och jag var så trött, så jag gjorde som medåkaren, jag la mig under täcket och jag sov..