Linn Swartz

Så sitter jag på tåget på väg tillbaka till min lägenhet efter att helt impulsivt ha tillbringat hela dagen hos mormor, hon var helt enkelt så lysande intressant att tiden bara flöt iväg och jag glömde bort det där som kallas för hemresa. Sen kom min provocerande morbror med snälla linda och mina små finfina underbara kusiner J då gick det helt enkelt inte att slita sig. Rico den fina hunden var också med J så lite lek på lekplatsen, lite trevlig konversation och massor utav provokation det gjorde min kväll J

Jag fattar inte hur människor gör det. Hur klarar man av att bara vara hemma? Jag klättar bokstavligt på väggarna.. och hur jävla roligt är det att titta på tv egentligen?? Tv programmen suger ju. Jävla skräp tv program. Nu när jag varit ensam med tvn en hel dag så förstår jag varför jag aldrig annars kollar på den. Den suger verkligen fett! Ja å inte suger den fett på ett bra vis eftersom man snarare blir fet av att sitta å glo på den. Nä jag räknar ner tills jag slipper sitta ensam med tvn och har krafter att ta mig iväg på någon form av motionspass. Okej jag har varit busig idag, jag smög ner på tåspettslektionen, för jag klarade helt enkelt inte av stillasittandet längre, men jag lovade mig själv att jag skulle ta det lugnt, så det gjorde jag. Jag hade bara tåskorna under halva lektionen, sen körde jag resterande tid i teknikskor, med många pauser. Och tro mig jag behövde det. Ett litet lugn spred sig genom min kropp efter passet, och jag förstår inte hur folk kan leva ett oaktivt liv. Blir inte andra människor rastlösa?

Jag har aldrig tyckt att jag är speciellt snygg. Men just precis nu så är jag faktiskt fruktansvärt ful.. Jag är en strålande blandning av quasimodo`s puckliga rygg mitt i facet på en utav de tre vännerna och jerry. Min högra kind är liksom dubbelt så stor som den vänstar och väldigt sne och utbucklande. Jag går längst med stadens gator och folk vänder sig om, pekar och skrattar i slowmotion. När jag ser mig i spegeln så är jag säker på att jag har använt fatbooth appen på mitt eget aniskte och genom harry potter magi lyckats förverkliga fotografiet. Det var i sådanna fall verkligen inte meningen, så hermonie snälla vifta med staven och gör mig normal igen! Men bortsett från min numera otroligt vackra ansiktsform så är smärtan idag inte så påträngade som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Så jag är nöjd med smärtresultatet J stygnen i munnen är väldigt enerverande och tungan går på eget bevåg hela tiden dit för att känna efter lite på dessa mystiska inkräktare till trådar. Igår var det mest synd om mig i hela världen då kände jag smärtan. Och det var rena rama blodbadet i min lägenhet. Men idag siprar blodet sakta istället för att leka fontän som igår. Och ilningarna genom huvudet finns kvar, men inte så mycket utav det onda.. att högra käken är ur funktion, och maten måste förtäras med sugrör. Allt känns så bekant. Och det var faktiskt inte så längesen jag satt hemma i min ensamhet med stukad käke, hål i hakan sämst talförmåga och fast med drickbar föda. Käken gör ont denhär gången också, men det fungerar betydligt bättre än sist. Jag kan ju redan nu dagen efter, prata betydligt bättre ä vad jag kunde efter en vecka sist. Och sugrörsmaten.. ja jag får äta i alla fall.. det kunde ju ha varit värre. Och det bästa av allt. Denhär gången kommer det enorma ärret att vara på insidan av munnen, det vill säga, osynligt för världen. Och inte mitt på hakan för alla små korta barn att skåda upp på. Vad jag egentligen försöker säga är att: ja jag lider nu, men fy fan vad jag led sist. Dethär är egentligen inte så farligt J;)