Linn Swartz

Hmmm... någon som vet vad jag nu har lyckats göra?? Hjälp!

ligger som en hösäck i soffan. Fryser och äter lakrispipa. den är gammal och seg, men absolut bättre än ingenting. Dessutom är tuggandet på den ett perfekt tidsfördriv medans jag väntar på att musiken ska synkas färdigt inne på spotyfi. Den tar ju evigheter på sig, så det är skönt att pipan är seg. Fasar för promenaden hem genom natten. Det är minusgrader, blåsigt och jag har smart nog sommarbuxor på mig. Men världen går inte under för det så vad har jag egentligen att klaga över. På tvn klagar dom på vegetarisk mat, varför motarbeta något som är bra och ett smart alternativ? Inlägget följs av slaktade och uppätna fåglar.. hmm.. jaja.. stackars små pipfåglar. Fast det förstås. Att äta djuren är lite bättre än att bära dom som detalj. jag har absolut inget vettigt i skallen. tidsfördriv sena timmar det blir som det blir.. Nu ska jag äta gamla tomtekolor..

en kopp kaffe bredvid mig, Härlig musik pumpandes i öronen. och en mjuk soffa under gumpen. Tänk vad man kan njuta.. :)

Här ligger jag på fel håll i min säng. Idag fick jag nog av kylan som har bosatt sig i mitt sovrum så jag putta sängen bort från fönstret in mot väggen för att lögöra elementet under så att värmen fritt ska kunna sväva från det och utrota kylan. Hoppas bara det fungerar.. Sängen puttades bara på utan direkt ansträngning så därför är nu huvudända och fotända höger och vänster och höger och vänster är huvud och fotända. Äntligen något positivt med min enorma längd, jag märker nämligen ingen skillnad. Lätt som en plätt får jag plats åt alla håll..
Men det finns ett problem.. När jag ligger här en bit ifrån fönstren så känner jag hur det blåser på mig. det är en känsla som jag inte känt förut när jag låg nära.. Så då hålls mins timmar för att här ska bli så pass varmt att blåsten brisar sådär lite svalt som en härlig och efterlängtad sommarvind.. För slutar det inte blåsa och värmen väljer att utebli så flyttar jag minsann tillbaka sängen till dens utgånsläge, För inte kan man ligga här fullt påklädd inpackad i täcken.. jag bor faktiskt i en lägenhet och inte i någon jävla iglo...

Fast det var ju inte så svårt för dom var ju hemma hela tiden. Dom låg i skåpet där allting ligger som jag råkar vara av med men aldrig hittar.

Krypa ihop under täcket i soffan med samma spännande känsla i magen, och sen sitta helt inne i handlingen..

Som ett barn på julafton går jag omkring med längtan bubblandes i kroppen. Snart är det dax, snart går färden mot norrlands snöbetäckta marker. Jag ska äntligen få prova mina nya skidor och jag önskar att avfärdsdatumet var nu! Jag ser mig själv sätta fast skidan och sen bara susa iväg.. förvisso bara i en kilometer för sen kommer jag vara helt slut och pustande behöva kämpa mig tillbaka. Men den första lätta kilometern kommer vara fantastisk!

är lite orolig att jag lämnat kvar mina favoritvantar på ett osmart ställe. Jag finner dem nämligen ingenstans. Så om du råkar besitta skatten av ett par blåa tummvantat som du vet inte är dina. Snälla ge tillbaka dom till mig. Dom är saknade! Hemmet mitt har jag vänt upp och ner på dagligen i min ivriga jackt, dock utan spår på ett positivt resultat. Så nu har jag börjat släppa tanken på att jag lagt dom på en mega säker plats i mitt hem. Och vänder mig till omvärlden för svar. Det värsta men dessvärre även det mest troliga är att jag omedvetet skänkt dom till skånetrafiken i min iver att så snabbt som möjligt få kliva av deras färdmedel. Och i hasten lämnat kvar de fina blå på sätet bredvid mig. Det sista jag vill är att skänka saker till skånetrafiken, dom behöver det ju inte. Men det gör jag! Så vantarna komsi komsi...

Tänk dig att du har ett litet skräp i handen. Du letar efter en papperskorg, men finner ingen. Däremot så går du förbi en gul postlåda. Alternativet att stoppa ner skräpet i fickan, eller fortsätta bära det i handen finns inte. Du måste alltså slänga skräpet på marken, eller lägga ner det i postlådan. Vilket gör du? Vilket känns egentligen minst fel...

När man deppar så ska man lyssna på musik. När man är glad så ska man lyssna på musik. När man umgås så ska man lyssna på musik. När man reser ska man lyssna på musik. När man dansar ska man lyssna till musik. När man är ute ska man lyssna på musik. när man är inne ska man lyssna på musik. När man är i rörelse ska man lyssna på musik. När man är stilla ska man lyssna på musik. När man skapar ska man lyssna på musik. När man är så lyssnar man på musik!

Undra egentligen vad det är jag vet...

kan inte tredje sesongen av glee bara dimpa ner i brevlådan snart? Jag är på ett enormt stort glee humör. Längtar efter att krypa ihop i soffan och bara slaviskt se avsnitt efter avsnitt..

Prosit..

så fick Helene Sjöholm ingen guldbagge. Självklart låg min röst på henne. Men tror att den hade gjort det även om hennes prestation i filmen varit dålig. Men det var den inte. Så där satt jag i soffan och höll tummarna till ingen nytta.

trött och sugen på godis.. Satan jag som skulle skära ner på mitt godisintag. Det har jag gjort också jag började äta nötter istället. Det funka, men nu är nötterna slut och jag har ett begär.. Jag ska bunkra upp med nya nötter för det var nästan godare :) Men det är inte dagens problem. Dagens problem är att jag vill ha något i munnen nu! Men jag kämpar och står emot med alla krafter. Det är därför jag skriver detta totalt meningslösa inlägg istället för att gå och handla. Bra Linn! Duktig Linn! Kämpa Linn! Ät inte Linn! eller jo ät, men inte godis. Ge inte efter för begäret du är bättre än så. Vem behöver egentligen läggas in på avgiftningsklinik när man har mig? ;p det här fungerar ju suveränt och snart är jag fri.. Eller nej inte fri, jag kommer aldrig att bli fri för det vill jag inte änns. Men nertrappad i intaget. Man måste ju fortfarande ha med sig sin söta lilla påse när man reser så att man kan fördriva tiden med att stoppa saker i munnen. Sen är det ju faktiskt oartigt att tacka nej när man blir bjuden..

varför måste vi människor bära kläder för att inte frysa? djuren är ju anoassade för alla väder. och dom som inte är det är det endå, för då sover dom sig igenom de perioder som de inte klarar av. Så varför är inte vi anpassade? varför fryser vi oss igenom vintern, TROTS att vi klär oss varmt? Jag tror att vi blir straffade för att vi själviskt tar över världen..

Oliver är coolast i världen och inte ett dugg rädd. Det är han som bestämmer

Jag är glad fast obeslutsam. Vad tycker jag egentligen? Jag har längtat efter snön, nu kom den och jag vill bara att den åter igen ska försvinna. Jag tycker om att träna fast det är jobbigt att ta sig dit. Alltså det tar trettio sekunder för mig att ta mig från min lägenhet ner till Sats, vad är det i de trettio sekunderna som är så fruktansvärt ansträngande? Egentligen tror jag inte att det är avståndet det handlar om utan snarare det där att lämna hemmet. Jag tar fram ingredienser för att baka kanelbullar, men börjar istället laga storkok med mat. Så nu finns det sex nya matlådor i frysen som bara väntar på att förtäras på jobb. Inte ser dem aptitliga ut, men jag vet att dem är både goda och nyttiga. Men hade jag inte lagat maten själv utan bara fått den framställd av någon så hade jag aldrig ätit den.  Nu klockan ett på dagen har jag gått och lagt mig. Jag har inget att göra, fast jag vill inte göra något heller så det är ganska behagligt faktiskt att bara ligga här, lyssna på madonna, känna värmen omsluta mig, vara lite halvtrött och ha en mysig liten kissekatt ihoprullad bredvid sig. Det känns som att det här är precis vad söndagar är till för. Ska väl ligga här i fem minuter till, sen ska jag ta tag i mitt liv och, och, och, kanske fortsätta att göra ingenting. Har varit på ett boddybalance pass, var lite spännande att träffa ännu en instruktör, dem har en tendens att göra mig lite sur. Det borde införas en lag på att instruktörer ska vara fula och otränade, så att när man tränar för dem helt kan koncentrera sig på rörelserna och träningen. Det är ju för träningens skull man är där. Men snygga vältränade instruktörer kan lätt få en att känns sig som en kåt tonårspojke. Därför borde dem bannlysas! Fast å andra sidan vem vill egentligen lägga energi, tid och pengar att träna för en ful ocharmig muskel lös instruktör? Denna utseende fixerade värld, vart har den fört oss? Det är ju insidan som räknas. Alltid denna insida.. Jag har inga muskler på mina armar, kanske börjar bli dags att ta tag i även det problemet.. kanske…

Kylan ute skapar kyla inne. Kylan inne gör att jag bara vill sitta fullt påklädd under ett tjockt täcke och göra ingenting. Kylan gör mig lat och fet. Jag som velat ha snö sen sommaren tog slut, vill nu bara ha sommar igen. Jag är trött på att frysa. Nu kommer det snö. Oönskad snö, vanlig jävla skåneblötsnö som är till absolut ingen nytta. Lite vårkänslor hade suttit fint. Men nä det är frysa som gäller. Frysa fram till maj månad ungefär. Då kanske det kommer komma lite vår och värme.

Frusna klagorop!

jag har en fiende på sats. Vet inte vem denna någon är, men vet att den på någotvis delar mina tider. Det är nämligen så att det under min korta tid där alltid varit någon som sparkat iväg min ena sko rakt över entre golvet i farstun så jag hittar den aldrig när jag ska gå hem. Vilket resulterat i en väldigt nyskapad vulgär muskel på högervaden, då hemfärden har fått ske hoppandes på ett ben. Och tre trappor upp ger minsan snabba resultat..
Funderar på att nästa gång ställa skorna upp och ner så att denna någon sparkar iväg fel sko och muskelmassirna på mina ben gämnas ut till en mer gämn nivå. nu ska jag gå till affärerna och fixa udda skor så att jag får hela par.
Tjipp!

det är natt. Jag är vaken och rastlös... Dessvärre inte ett dugg trött. Vad ska man då hitta på för att stilla rastlösheten som spirar genom kroppen? Det är dax att skapa något. Inspirationen och kreativiteten borde vara som bäst just precis nu. Så time to bring it to life. The lost things inside me. Hoppas det blir snyggt :D

Eller alltså inte kär, kär. Mer väldigt imponerad av hennes energi. WOW var kommer den ifrån? Sen hade det ju inte vara helt fel att ha den kroppen och kunna röra sig like that! Men då är man ju inte kär, snare fylld av en längtan att få vara likadan. Dock var jag inte sämst på det här passet så som jag var i morse, snarare (för att höja mig själv en aning) så var jag bland de bästa. Och roligt det hade jag. Tänk att dansa kan fylla själen och kroppen med sådan enorm glädje. I love it!

Tror faktiskt inte att det finns en enda tränad muskel i hela min kropp.. Har varit på ett utmanande och väldigt roligt träningspass. Och jag utnämner stolt mig själv till absolut sämst i gruppen! Kämpa fick jag göra. Orka gjorde jag inte och ont har jag nu efteråt.. Här kom alltså beviset på mina senaste månaders lathet. Linn skärpning nu! Näst sämst i gruppen hade varit lite mer okej. Men sämst Linn SÄMST!
Men då jag är undanflykternas mästare så har jag en ursäktande anledning även denna gången. Vi skulle göra övningar med antingen d runda vikterna ( som egentligen sitter på en stång) eller hantlar. Vi fick välja själv. Men alla skulle ha en i varje hand. Jag tog hantlar för jag anser dom lättare att greppa. Resterande personer tog vikterna. Jag kämpa som ett djur, Kämpa in mina armar i konstiga ställningar i värsta snigelfarten. Självklart blev jag färdig sist. Men nu till undanflyktursäkten, När vi sluta och jag la tillbaka hantlarna så upptäcker jag att dom väger två kilo styck. TVÅ!! Jag har stått hela passet och trott att jag haft ett kilo i varje hand precis som alla andra. Men nej jag har alltså gjort samma övningar som de andra fast helt omedvetet med dubbelt så mycket tyngd.. Undra på att jag var slut i hela kroppen. Och där stod jag och var avundsjuk på alla vältränade människor, vältränade människor med ett kilos tyngder. Rena barnleken.. ;p

om någon anteckar alltså. Skriver ner i ett sms och skickar till någon. Eller postar på sin blogg.. Sprid budskapet till världen!

Tjipp

punkterna är min ständiga överskrift.. vem tvingar liksom någon att änns ha en överskrift? Den måste ju passa in med texten.. Palla!! Men punkter finns i texter så dom passar alltid in...

Dag 1:

Jag en övergiven katt. Jag ser hur de går på morgonen, inget konstigt i det. Dom lämnar lägenheten näst intill varje morgon, så jag vet nog att det inte är värt någon ansträngning från min sida. Dom kommer tillbaka det gör dom alltid. JÄÄÄSP, jag vänder på mig på mattes sida av sängen och fortsätter min skönhetssömn. Är man som jag en fin katt av rang, då är sömnen väldigt viktig, så jag sover vidare

Nyckeln sätts i dörren. Jag springer till hallen för att möta dom, jag viste det, dom kom tillbaka det gör dom alltid. Nyckeln vrids om på helspänn står jag, nu, nu, nu öppnas dörren och mjaouooo… besvikelsen sköljer genom mig. Det är inte dom, utan det är dendär andra, den som kommer hit ibland och pratatr med mig med sin fåniga röst som om jag vore ett barn. Jag är inget barn jag är en katt. Så i protest går jag in under bordet. Nu tänker jag stirra på henne. Stirra tills hon går, ut ur min lägenhet.

Tiden går, varför är hon kvar, jag stirrar och stirrar med min mördarblick. Kanske har den tappat effekt, eller så ger hon mig inte tillräckligt med uppmärksamhet för att riktigt hinna uppfatta ondskan jag lägger i den. Då så dags att byta taktik. Anfall, rakt upp i hennes knä hoppar jag med målet att hon ska resa sig upp skrika sprattla och bege sig härifrån, mitt revir lämna det ifred. Men det hände inte, allt gick fel, vafan varför klappar du mig, ååå sluta klappa mig, nu, genst, lägg av.. eller vid närmare eftertanke så fortsätt, brrr, brrr,brr ganska skönt endå, jag tror att jag lägger mig här en stund och njuter av tillvaron. Så inkräktare, du kan väl få stanna en liten stund till då..

Dag 2:

Idag har jag fått en påse. Vad mer kan jag säga än att jag är en lycklig katt. Idag är det jag och min nya påse mot världen. So bring it!

Dag 3:

Fortfarande inget spår av matte och husse. Jag börjar känna igen det. När den där Linn dyker upp titt som tätt så kan det dröja länge innan dom är tillbaka. Jag ska bara tacka för att jag den här gången är i mitt eget hem, med mina bekanta dofter, toan står där den ska. Jag hittar till min mat med förbundna ögon och jag behöver inte kallprata med den där irriterande stmpande saken med groteskt långa öron. Alltså allvarligt vem har egentligen så långa öron? Det är ju löjligt! Nä töntar hör inte hemma i min fina väl valda bekantskapskrets. Nu ska jag återgå till min påse. För tillfället är den min absolut bästa sak.

Dag 4:

Människor alltså. Jag förstår mig inte på dom. Ena stunden så brer dom ut sig i soffan och eftersom det ser väldigt skönt ut så smyger jag mig upp i knäet.

-brrr, brrrr.. klappa mig, mjaou…. Spinn, spinn, spinn… men trots att hon gör ingenting så får jag bara en lite fjuttig klapp på huvudet. Världelöst! Så jag puffar litte, stryker mig lite.. men icke. Hur svårt kan det vara egentligen? KLAPPA MIG! Okej en liten klapp till, tack. Jag ger upp rullar ihop mig till en boll och stirrar surt ut i luften. Men sen från ingenstans så får människan energi, puttar bort mig rusar runt i lägenheten och sen puff, borta! Jaha, så det fanns det energi till, men inte lite mys och kjel med mig. Jag är ju faktiskt världens mysigaste katt, så ta vara på det!

Dag 5:

Jag sov mig igenom dagen i väntan på hennes återkomst. Men nu har dagen tagit slut och mörkret åter fallit utanför mitt fönster, och jag är fortfarande ensam. Alltså om hon inte tänker komma tillbaka idag så tar jag dubbelsängen.

Dag 6:

Hon är inte här, nu är jag rasande, sur, arg, besviken och lessen på samma gång. Såhär länge vill väll ingen behöva vara ensam. Hon ska minsann få ångra att hon lämnade mig. Såhär tolererar jag inte att behandlas. Jag är en raskatt, jag förtjänar dyrkan och respekt!

Så nu tänker jag gå och lägga en stor bajs i hallen precis innanför dörren. Sen tänker jag stå gömd bakom Byrån tills hon kommer och beskåda när hon trampar rakt i den. HA, det är precis vad jag tänker göra. Hoppas bara att hon har nya gärna vita och gärna dyra skor på sig. Allt ska förstöras allt. Sen kommer hon förstå att aldrig mer lämna mig ensam av rädsla för att bli utsatt för mina genialiska hämndaktioner.

Allti i planen är utfört, nu återstår bara väntandet. Vem har föresten sakt att man måste vara vaken när man väntar? Jag sover in henne, så att mina ögon verkligen är utvilade nog att beskåda när planen går i stöpet.

Planen misslyckades. Hon upptäkte min groteskt stora hög innan hon trätt över tröskeln. Rakt över klev hon. Sen städade hon snabbt upp efter mig utan ett ord, hon blev inte änns arg på mig. Inget. Bara borta. Vilken totalt misslyckad plan. Men hon kom i alla fall hem. Nu är hon här, jag studerar henne samtidigt som jag anteknar i dig kära dagbok. Hon har börjat släcka alla lamporna, så jag förbereder mig på mys. Den finns en viss mage på vars topp jag planerar spendera natten.

Dag 7:

Jag har tröttnat på min påse! Hur kunde jag tycka att den var det bästa som fanns? Den är ju svin tråkig!

Dag 8:

Det är morgon. Det är tidig morgon. Linn har gått upp, hon väsnas och jag försöker sova. Dumma människa visa lite respekt. Alla hoppar faktiskt inte upp ur sängen på morgonen. Vissa av oss har faktiskt haft nattliga partyn med gardin snörena och precis intagit sängliggande läge. Dessa vissa behöver faktiskt sova nu, så snälla.. VAR TYST!

Dag 9:

dagen spenderad på pianot. jag vet att det är mitt piano, jag har fått det. och husse har bäddat så fint till mig ovanpå alla tangenterna, så nu ligger jag här, chillar och hårar ner. tvättar tassen, chillar, sover, hårar ner, sover, hårar ner, funderar, sträcker på mig lite, vänder mig, och hårar ner.. livet är härligt!

Dag 10:

Mjau, om jag ändå ätit räkor. Vilken lyx katt jag hade varit. Men nä jag är kräsen och håller hårt på min diet.

Dag 11:

Det regnar ute. Ett tag följde jag vattendropparna på rutan med stort intresse. Men då jag insåg att dom var på ett avstånd för långt bort för att vidröra med tassen så kröp jag in bakom gardinen och fann mig ett annat intresse. Slicka lite lätt på svansen kan också vara väldigt roande.

Dag 12:

Hon försökte ge mig godis. Förstå.. GODIS, JAG? Skulle inte tro det va tösen.. Kasta du dina gröna små äckel saker på golvet, jag tänker inte änns titta. Som straff får du plocka upp dom själv. För jag, jag stannar minsann här på säkert avstånd.

Dag 13:

Börjar tycka att väldigt många dagar har gått nu sen matte och husse gick ut genom dörren. Min låda töms och mina skålar med vatten och mat fylls, så jag har det bra. Men en liten saknad känner jag allt. Ligger på stolen i hallen, för skulle dom komma nu så är jag nära. Då kan jag öppna munnen och kraksa fram ett trött hej direkt.

Dag 14:

Harry Potter i all ära. Fast dendär ormen är aningens läskig. Det finns en risk att den äter upp mig. OMG tänk om den äter upp mig. Går nog och lägger mig någon annanstans, Linn får faktiskt se slutet själv idag.

Dag 15:

Ensam… Fortfarande ingen matte och ingen husse och nu inte heller någon Linn. Alltså MJAU jag är ensam, kom och klia mig lite bakom örat tack!

Dag 16:

Nyckeln sätts i låset, Snabbt nu tar mig mot hallen. Det är DOM! Heeeeeeeeeeeeej! Matte, husse som jag saknat er, var har ni varit så länge?  Linn har varit här och…. Prat prat prat.. Jag pratade tills jag kännde att dom inte lyssnade längre, då pratade jag lite till. Sen avslappnad la jag mig ner. Mina fina är hemma igen, allt är som vanligt, och jag mår bra nu!

// Tassavtryck

Irritationen sköljer över mig. Överallt läser jag om dessa hemlösa katter. Dessa oönskade varelser som överallt sätts till världen av helt oseriösa människor som helt borde förbjudas att ha djur! Jag är för att man måste godkännas för att få lov att inneha djur. Och det borde vara lag på Veterinärvård, vacination, Kastrering och sterilisering på katter som är utekatter. Det finns för många katter i Sverige idag. För många oönskade små varelser som även dom behöver ett hem! Och hela tiden sätts det bara nya kattungar tillvärlden för att folk skaffar djur utan en tanke på kostnaderna och ANSVARET som det innebär. Katterna behöver hem, och ni oansvariga människor kan gått dra på er lite sjukdommar, sluta äta gå ut och frys och känn på hur det är att vara övergiven och oönskad!

Skriks rakt ut i mitt tomma kök sedan dras sladden ut ur uttaget fort så in i (censur) och datorn nästan kastas bort till vasken samtidigt som jag försöker slita ut batteriet innan något sprängs i bitar och alla mina hemlighetsstämplade arbeten går åt intet. Men medan jag febrilt och utan någon större lycka trycker och drar i ungefär allt på datorn så stänger den faktiskt av sig själv. Hoppas den går att starta igen hoppas den går att starta igen snurrar runt i mitt huvud med en undertext av. (censur) jag skulle ha tecknat den där försäkringen, (censur) jag skulle ha tecknat den där försäkringen, men efter ett mycket noggrant avtorkande och ett hopp om att datorn inte skulle klibba ihop av sockret i drycken, så trycker jag försiktigt på startknappen, och tar ett steg tillbaka. Den kan ju fortfarande sprängas. Med alla nerver på helspänn inväntar jag det där härliga ljudet som bevisar att datorn är uppstartad. Och det kom. Dudududu... härligt. Jag bestämmer mig för att skaffa en extra hårddisk där jag alltid ska spara allt som jag vill ha backup på fall något skulle hända. Men det kommer nog inte att ske, inte heller kommer jag aldrig mer dricka eller äta vid datorn, för det kommer jag med största säkerhet absolut göra igen. Men varför? Hur korkad får man vara att man tänker utsätta sig för den fruktansvärda paniken som infann sig efter att glaset vält en gång till? Svaret är egentligen gaska enkelt. Jag har redan glömt bort den.

Va ute och gick i ett naturreservat. Kunde bara inte låta bli det var ju sååå fint... men sen sa det bara blurp.. och så sjönk jag... sankmark överallt. Bakom, framför, till höger och till vänster. Överallt denna klibbiga nerdragande sankmark, och mitt i den, jag. Så typiskt. Min mysiga promenad i naturens sköna grönska urartade till ett stridigt maktspel mellan liv och död, och lite hundskit. Hur kunde det finnas hundskit mitt ute i en öde sanktmark? Hade hunden klarat sig eller skitit på sig av rädsla precis innan den drastiskt sjönk ner i underjorden? Stackars hund. Ja eller så kanske hunden karat sig, hundar kanske har något mystiskt material i sina tassar som gör att dom kan gå på gyttja. Men var va hundens ägare? Kanske matte eller husse låg nere i sankmarken precis under mig. Det var säkert därför som jag sjönk så fort. För egentligen så sjönk jag inte utan personen under mig drog, drog ner mig under gjort för att jag var nästa i tur att gå detta fruktansvärda öde till mötes. Jag slutade att fundera över halvruttna människor som drog ner mig under gjord och valde istället att stå helt, helt stilla. Medan jag stod där stilla i min ensamhet och farten neråt faktiskt började sakta ner så upptäckte jag djurlivet. Wow. Det fanns fullt av djur i olika former och storlekar, och dom kom nära. Men den fantastiska upplevelsen varade inte så länge för från ingenstans dök en fasan upp mitt framför mig på sankmarken, ur gyttjan kom en stor bubbla och poff så ökade farten och jag sjönk.

Det är ändå lite märkligt, hur jag kunde sjunka ner till de döda i undergjorden och ändå publicera denhär texten. Men vissa saker är och förblir helt enkelt ett mysterium. Hör mitt elaka skratt..HAHAHAHAHA....