Linn Swartz

Eller alltså inte kär, kär. Mer väldigt imponerad av hennes energi. WOW var kommer den ifrån? Sen hade det ju inte vara helt fel att ha den kroppen och kunna röra sig like that! Men då är man ju inte kär, snare fylld av en längtan att få vara likadan. Dock var jag inte sämst på det här passet så som jag var i morse, snarare (för att höja mig själv en aning) så var jag bland de bästa. Och roligt det hade jag. Tänk att dansa kan fylla själen och kroppen med sådan enorm glädje. I love it!

Tror faktiskt inte att det finns en enda tränad muskel i hela min kropp.. Har varit på ett utmanande och väldigt roligt träningspass. Och jag utnämner stolt mig själv till absolut sämst i gruppen! Kämpa fick jag göra. Orka gjorde jag inte och ont har jag nu efteråt.. Här kom alltså beviset på mina senaste månaders lathet. Linn skärpning nu! Näst sämst i gruppen hade varit lite mer okej. Men sämst Linn SÄMST!
Men då jag är undanflykternas mästare så har jag en ursäktande anledning även denna gången. Vi skulle göra övningar med antingen d runda vikterna ( som egentligen sitter på en stång) eller hantlar. Vi fick välja själv. Men alla skulle ha en i varje hand. Jag tog hantlar för jag anser dom lättare att greppa. Resterande personer tog vikterna. Jag kämpa som ett djur, Kämpa in mina armar i konstiga ställningar i värsta snigelfarten. Självklart blev jag färdig sist. Men nu till undanflyktursäkten, När vi sluta och jag la tillbaka hantlarna så upptäcker jag att dom väger två kilo styck. TVÅ!! Jag har stått hela passet och trott att jag haft ett kilo i varje hand precis som alla andra. Men nej jag har alltså gjort samma övningar som de andra fast helt omedvetet med dubbelt så mycket tyngd.. Undra på att jag var slut i hela kroppen. Och där stod jag och var avundsjuk på alla vältränade människor, vältränade människor med ett kilos tyngder. Rena barnleken.. ;p

om någon anteckar alltså. Skriver ner i ett sms och skickar till någon. Eller postar på sin blogg.. Sprid budskapet till världen!

Tjipp

punkterna är min ständiga överskrift.. vem tvingar liksom någon att änns ha en överskrift? Den måste ju passa in med texten.. Palla!! Men punkter finns i texter så dom passar alltid in...

Dag 1:

Jag en övergiven katt. Jag ser hur de går på morgonen, inget konstigt i det. Dom lämnar lägenheten näst intill varje morgon, så jag vet nog att det inte är värt någon ansträngning från min sida. Dom kommer tillbaka det gör dom alltid. JÄÄÄSP, jag vänder på mig på mattes sida av sängen och fortsätter min skönhetssömn. Är man som jag en fin katt av rang, då är sömnen väldigt viktig, så jag sover vidare

Nyckeln sätts i dörren. Jag springer till hallen för att möta dom, jag viste det, dom kom tillbaka det gör dom alltid. Nyckeln vrids om på helspänn står jag, nu, nu, nu öppnas dörren och mjaouooo… besvikelsen sköljer genom mig. Det är inte dom, utan det är dendär andra, den som kommer hit ibland och pratatr med mig med sin fåniga röst som om jag vore ett barn. Jag är inget barn jag är en katt. Så i protest går jag in under bordet. Nu tänker jag stirra på henne. Stirra tills hon går, ut ur min lägenhet.

Tiden går, varför är hon kvar, jag stirrar och stirrar med min mördarblick. Kanske har den tappat effekt, eller så ger hon mig inte tillräckligt med uppmärksamhet för att riktigt hinna uppfatta ondskan jag lägger i den. Då så dags att byta taktik. Anfall, rakt upp i hennes knä hoppar jag med målet att hon ska resa sig upp skrika sprattla och bege sig härifrån, mitt revir lämna det ifred. Men det hände inte, allt gick fel, vafan varför klappar du mig, ååå sluta klappa mig, nu, genst, lägg av.. eller vid närmare eftertanke så fortsätt, brrr, brrr,brr ganska skönt endå, jag tror att jag lägger mig här en stund och njuter av tillvaron. Så inkräktare, du kan väl få stanna en liten stund till då..

Dag 2:

Idag har jag fått en påse. Vad mer kan jag säga än att jag är en lycklig katt. Idag är det jag och min nya påse mot världen. So bring it!

Dag 3:

Fortfarande inget spår av matte och husse. Jag börjar känna igen det. När den där Linn dyker upp titt som tätt så kan det dröja länge innan dom är tillbaka. Jag ska bara tacka för att jag den här gången är i mitt eget hem, med mina bekanta dofter, toan står där den ska. Jag hittar till min mat med förbundna ögon och jag behöver inte kallprata med den där irriterande stmpande saken med groteskt långa öron. Alltså allvarligt vem har egentligen så långa öron? Det är ju löjligt! Nä töntar hör inte hemma i min fina väl valda bekantskapskrets. Nu ska jag återgå till min påse. För tillfället är den min absolut bästa sak.

Dag 4:

Människor alltså. Jag förstår mig inte på dom. Ena stunden så brer dom ut sig i soffan och eftersom det ser väldigt skönt ut så smyger jag mig upp i knäet.

-brrr, brrrr.. klappa mig, mjaou…. Spinn, spinn, spinn… men trots att hon gör ingenting så får jag bara en lite fjuttig klapp på huvudet. Världelöst! Så jag puffar litte, stryker mig lite.. men icke. Hur svårt kan det vara egentligen? KLAPPA MIG! Okej en liten klapp till, tack. Jag ger upp rullar ihop mig till en boll och stirrar surt ut i luften. Men sen från ingenstans så får människan energi, puttar bort mig rusar runt i lägenheten och sen puff, borta! Jaha, så det fanns det energi till, men inte lite mys och kjel med mig. Jag är ju faktiskt världens mysigaste katt, så ta vara på det!

Dag 5:

Jag sov mig igenom dagen i väntan på hennes återkomst. Men nu har dagen tagit slut och mörkret åter fallit utanför mitt fönster, och jag är fortfarande ensam. Alltså om hon inte tänker komma tillbaka idag så tar jag dubbelsängen.

Dag 6:

Hon är inte här, nu är jag rasande, sur, arg, besviken och lessen på samma gång. Såhär länge vill väll ingen behöva vara ensam. Hon ska minsann få ångra att hon lämnade mig. Såhär tolererar jag inte att behandlas. Jag är en raskatt, jag förtjänar dyrkan och respekt!

Så nu tänker jag gå och lägga en stor bajs i hallen precis innanför dörren. Sen tänker jag stå gömd bakom Byrån tills hon kommer och beskåda när hon trampar rakt i den. HA, det är precis vad jag tänker göra. Hoppas bara att hon har nya gärna vita och gärna dyra skor på sig. Allt ska förstöras allt. Sen kommer hon förstå att aldrig mer lämna mig ensam av rädsla för att bli utsatt för mina genialiska hämndaktioner.

Allti i planen är utfört, nu återstår bara väntandet. Vem har föresten sakt att man måste vara vaken när man väntar? Jag sover in henne, så att mina ögon verkligen är utvilade nog att beskåda när planen går i stöpet.

Planen misslyckades. Hon upptäkte min groteskt stora hög innan hon trätt över tröskeln. Rakt över klev hon. Sen städade hon snabbt upp efter mig utan ett ord, hon blev inte änns arg på mig. Inget. Bara borta. Vilken totalt misslyckad plan. Men hon kom i alla fall hem. Nu är hon här, jag studerar henne samtidigt som jag anteknar i dig kära dagbok. Hon har börjat släcka alla lamporna, så jag förbereder mig på mys. Den finns en viss mage på vars topp jag planerar spendera natten.

Dag 7:

Jag har tröttnat på min påse! Hur kunde jag tycka att den var det bästa som fanns? Den är ju svin tråkig!

Dag 8:

Det är morgon. Det är tidig morgon. Linn har gått upp, hon väsnas och jag försöker sova. Dumma människa visa lite respekt. Alla hoppar faktiskt inte upp ur sängen på morgonen. Vissa av oss har faktiskt haft nattliga partyn med gardin snörena och precis intagit sängliggande läge. Dessa vissa behöver faktiskt sova nu, så snälla.. VAR TYST!

Dag 9:

dagen spenderad på pianot. jag vet att det är mitt piano, jag har fått det. och husse har bäddat så fint till mig ovanpå alla tangenterna, så nu ligger jag här, chillar och hårar ner. tvättar tassen, chillar, sover, hårar ner, sover, hårar ner, funderar, sträcker på mig lite, vänder mig, och hårar ner.. livet är härligt!

Dag 10:

Mjau, om jag ändå ätit räkor. Vilken lyx katt jag hade varit. Men nä jag är kräsen och håller hårt på min diet.

Dag 11:

Det regnar ute. Ett tag följde jag vattendropparna på rutan med stort intresse. Men då jag insåg att dom var på ett avstånd för långt bort för att vidröra med tassen så kröp jag in bakom gardinen och fann mig ett annat intresse. Slicka lite lätt på svansen kan också vara väldigt roande.

Dag 12:

Hon försökte ge mig godis. Förstå.. GODIS, JAG? Skulle inte tro det va tösen.. Kasta du dina gröna små äckel saker på golvet, jag tänker inte änns titta. Som straff får du plocka upp dom själv. För jag, jag stannar minsann här på säkert avstånd.

Dag 13:

Börjar tycka att väldigt många dagar har gått nu sen matte och husse gick ut genom dörren. Min låda töms och mina skålar med vatten och mat fylls, så jag har det bra. Men en liten saknad känner jag allt. Ligger på stolen i hallen, för skulle dom komma nu så är jag nära. Då kan jag öppna munnen och kraksa fram ett trött hej direkt.

Dag 14:

Harry Potter i all ära. Fast dendär ormen är aningens läskig. Det finns en risk att den äter upp mig. OMG tänk om den äter upp mig. Går nog och lägger mig någon annanstans, Linn får faktiskt se slutet själv idag.

Dag 15:

Ensam… Fortfarande ingen matte och ingen husse och nu inte heller någon Linn. Alltså MJAU jag är ensam, kom och klia mig lite bakom örat tack!

Dag 16:

Nyckeln sätts i låset, Snabbt nu tar mig mot hallen. Det är DOM! Heeeeeeeeeeeeej! Matte, husse som jag saknat er, var har ni varit så länge?  Linn har varit här och…. Prat prat prat.. Jag pratade tills jag kännde att dom inte lyssnade längre, då pratade jag lite till. Sen avslappnad la jag mig ner. Mina fina är hemma igen, allt är som vanligt, och jag mår bra nu!

// Tassavtryck

Irritationen sköljer över mig. Överallt läser jag om dessa hemlösa katter. Dessa oönskade varelser som överallt sätts till världen av helt oseriösa människor som helt borde förbjudas att ha djur! Jag är för att man måste godkännas för att få lov att inneha djur. Och det borde vara lag på Veterinärvård, vacination, Kastrering och sterilisering på katter som är utekatter. Det finns för många katter i Sverige idag. För många oönskade små varelser som även dom behöver ett hem! Och hela tiden sätts det bara nya kattungar tillvärlden för att folk skaffar djur utan en tanke på kostnaderna och ANSVARET som det innebär. Katterna behöver hem, och ni oansvariga människor kan gått dra på er lite sjukdommar, sluta äta gå ut och frys och känn på hur det är att vara övergiven och oönskad!

Skriks rakt ut i mitt tomma kök sedan dras sladden ut ur uttaget fort så in i (censur) och datorn nästan kastas bort till vasken samtidigt som jag försöker slita ut batteriet innan något sprängs i bitar och alla mina hemlighetsstämplade arbeten går åt intet. Men medan jag febrilt och utan någon större lycka trycker och drar i ungefär allt på datorn så stänger den faktiskt av sig själv. Hoppas den går att starta igen hoppas den går att starta igen snurrar runt i mitt huvud med en undertext av. (censur) jag skulle ha tecknat den där försäkringen, (censur) jag skulle ha tecknat den där försäkringen, men efter ett mycket noggrant avtorkande och ett hopp om att datorn inte skulle klibba ihop av sockret i drycken, så trycker jag försiktigt på startknappen, och tar ett steg tillbaka. Den kan ju fortfarande sprängas. Med alla nerver på helspänn inväntar jag det där härliga ljudet som bevisar att datorn är uppstartad. Och det kom. Dudududu... härligt. Jag bestämmer mig för att skaffa en extra hårddisk där jag alltid ska spara allt som jag vill ha backup på fall något skulle hända. Men det kommer nog inte att ske, inte heller kommer jag aldrig mer dricka eller äta vid datorn, för det kommer jag med största säkerhet absolut göra igen. Men varför? Hur korkad får man vara att man tänker utsätta sig för den fruktansvärda paniken som infann sig efter att glaset vält en gång till? Svaret är egentligen gaska enkelt. Jag har redan glömt bort den.

Va ute och gick i ett naturreservat. Kunde bara inte låta bli det var ju sååå fint... men sen sa det bara blurp.. och så sjönk jag... sankmark överallt. Bakom, framför, till höger och till vänster. Överallt denna klibbiga nerdragande sankmark, och mitt i den, jag. Så typiskt. Min mysiga promenad i naturens sköna grönska urartade till ett stridigt maktspel mellan liv och död, och lite hundskit. Hur kunde det finnas hundskit mitt ute i en öde sanktmark? Hade hunden klarat sig eller skitit på sig av rädsla precis innan den drastiskt sjönk ner i underjorden? Stackars hund. Ja eller så kanske hunden karat sig, hundar kanske har något mystiskt material i sina tassar som gör att dom kan gå på gyttja. Men var va hundens ägare? Kanske matte eller husse låg nere i sankmarken precis under mig. Det var säkert därför som jag sjönk så fort. För egentligen så sjönk jag inte utan personen under mig drog, drog ner mig under gjort för att jag var nästa i tur att gå detta fruktansvärda öde till mötes. Jag slutade att fundera över halvruttna människor som drog ner mig under gjord och valde istället att stå helt, helt stilla. Medan jag stod där stilla i min ensamhet och farten neråt faktiskt började sakta ner så upptäckte jag djurlivet. Wow. Det fanns fullt av djur i olika former och storlekar, och dom kom nära. Men den fantastiska upplevelsen varade inte så länge för från ingenstans dök en fasan upp mitt framför mig på sankmarken, ur gyttjan kom en stor bubbla och poff så ökade farten och jag sjönk.

Det är ändå lite märkligt, hur jag kunde sjunka ner till de döda i undergjorden och ändå publicera denhär texten. Men vissa saker är och förblir helt enkelt ett mysterium. Hör mitt elaka skratt..HAHAHAHAHA....

när månens sken lyser in genom springorna i persienen. bildar mönster på golvet med hjälp av trädet utanför. då ligger jag vaken. stirrar upp i taket och andas tungt. in genom näsan och ut genom munnen, precis som jag lärt mig. det sägs att det hjälper. Men jag fryser. varenda nerv i mig skakar som eplepsi. och trots tröttheten, är jag klarvaken.

funderar på saker som inte ska funderas på. varför är jorden rund? hur skapades egentligen människan? är religion bara ett påhitt, eller är det värt att börja tillbe, och om man börjar tro. kommer man då att tro på rätt gud, ha rätt religion. tänk o man tror att man gör rätt, fast egentligen är det helt fel. är vi egentligen dockor i någons dockskåp, eller celler på någons kropp. vi är en del av en människa precis som oss fast mycket större i oss lever det också människor fast mycket mindre. tänk om vi alla är boskap och snart ska förtäras som någons lyxiga måltid, kanske blir vi alla ett festligt julbord nu när det artar sig. eller så är vi alla framodlade bakterier i ett laboratorium. tänk om vi är en hemsk smitta ute efter att förgöra världens befolkning, ja inte vår egen befolkning utan den befolkningen som vi livnärar oss på, den som föder oss, vi små virus. vad händer egentligen när man dör. kommer man leva vidare någon annan stans eller återfödas. har vi egentligen någon själ. eller är vi bara vi här och nu och när vi dör rutnar våra kroppar och allt är slut. varför lever vi då. är det så att egentligen så lever bara jag. och allting som jag ser och upplever. alla personer som jag möter allt hittar jag på själv. allt är mitt eget skapande. eller är jag en del av någon annans production. hur hänger egentligen allt ihop. vet du? och om du berättar det för mig , hur vet jag då att din version är den rätta?

så kom då morgonen. den efterlängtade. Kaffet väntar på att få värma mitt frusna innanmäte. Koffeinet på att tränga sig in i alla partiklar, färdas med blodet likt syre och tillgodose hjärnan med denna falska energi. Jag gillar den, den påhittade vakenheten.