Linn Swartz

Så tråkigt mitt liv är egentligen, eller ja så tråkigt jag har i mitt liv. Är både datorn och tvn ockuperade av någon annan så finns det ingenting kvar för mig att göra så då vankar jag bara runt som en slöfock i all oändlighet till något utav de två blir ledigt. Och det är ju inte direkt någon underhållande sysselsättning, så idag har jag tagit mig beslutet att skaffa ett liv och ha någonting att göra. Fast jag har också bestämt att det börjar att gälla från och med på måndag, när jag har flyttat till mitt eget plays. Då finns det inga ursäkter längre då är det liv som gäller. Det ska bli riktigt skönt att få ett liv faktiskt, ser fram emot det med glädje.  Idag gick jag ut med kira för att börja träna markeringar i spåren. För när hon hittar vad hon ska under spårövningarna så antingen tar hon det i munnen och kommer med det till mig, eller så nosar hon lite på det som om hon funderar över om det var det här hon skulle hitta. Men kräsen som jag är så vill jag ha en riktig markering på henne när hon hittat något, så det fick bli att hon ska lägga sig vid det hon hittar och ligga där så jag ser att hon hittat något och sen ta upp det från marken. Att det fick bli just liggande markering är för att det är den markeringen som tjänstehundar inom militären har. Så idag har vi alltså tränat på att hitta en pinne och sedan lägga sig ner vid den. När väl liggandet sker får hon ett klick i sin klicker så hon vet att hon har gjort rätt, efter det en smarrig godbit. Problemet är väl lite att lägga sig är bland de det tråkigaste kira vet så det gäller att kämpa. Hon hitta alla pinnar, dock blev de flesta söndertuggade innan hon la sig ner med pinnen i munnen. Pinnen va i munnen men det var i alla fall ett framsteg från att bara ha den i munnen och inte lägga sig ner alls. Så första problemet löst nu ska vi bara få ut den där pinnen ur munnen, helt skippa den biten och bara lägga oss ner. Det gick utmärkt på de två sista försöken, jag tror att det lossnade där vad jag förväntade mig av henne, så två felfria försök och träningen var över. Det fick bli lek med boll istället, för det är ju så mycket roligare, och så går träningen ännu lite bättre nästa gång J

Alltså ursäkta att jag tjatar men fy sören vad jag längtar till måndag. Det är så nära nu så det springer omkring massa konstiga känslor i kroppen på mig. Så skönt det ska bli att lägga sig första kvällen i min hopsatta säng sen tänker jag sova som en prinsessa hela natten, mjukt och varmt och med fina drömmar. Det enda som kommer skilja min sömn från en riktig prinsessas är att jag inte kommer känna ärtan längst ner under madrasserna, tack och lov att jag inte är av kungligt blod.

Sanna står vid spisen och leker askungen för hon vill också vara någon form av prinsessa, och idag tänker hon servera mig, den elaka (styv)systern bruna bönor och falukorv och pasta och sallad. I det här huset får man alltid sallad, sen att kvaliteten på salladen varierar beroende på vem utav oss det är som lagar mat det är en annan sak. Lagar till exempel jag maten för dagen så består salladen av en öppnad konservburk majs som man får ta direkt ur burken.

Nu säger sanna att hon undrar när hon får mat idag för tydligen är det min dag idag och vad hon nyss gjorde  vid spisen var ämnat till tvillingarna. Så jag får väl ta och resa min arsel från stolen och göra någon form av nytta.. men frågan kvarstår, vad ska jag servera för sallad idag?

Klockan 17.21

Så nu är maten lagad och uppäten, jag hade sån tur dag att jag fick laga den lättaste maten i världen.  Salladsproblemet löste jag enkelt, med att kalla de bruna bönorna för sallad. För bönor är ju typ en sallad, så tada middagen var serverad. I alla fall till mig och sanna. För Krille svälter hellre än stoppar i sig bruna bönor.

Jag har givigt mina hyresvärldar stränga order om att stänga dörren till sitt sovrum när de går och lägger sig. Och inte av den anledningen som säkert många tror ;p utan helt enkelt för att jag ska få ligga och prutta på soffan ifred utan att oroa mig för hurvida dom hör det. Tänk om det kommer ett brak så tvillingarna vaknar, det vore ju illa.

Det var all information jag för tillfället hade i mig så jag slutar skriva nu!

nostalgibild på två finfina små älsklingar!

 

Så då är denna dagen slut och jag har lagt mig tillrätta i soffan. Soffan som från och med igår har blivit min nya säng. Det var helt enkelt för kallt för att leka eskimå under tre täcken på övervåningen, så soffan får bli mitt hem mina sista dagar som bosatt hos min syster.

Idag har vi varit iväg på äventyr med ett uppdrag att finna borgen i skogen, men den är fortfarande efter en hel eftermiddagsletande spårlöst försvunnen. Vad vi fann v ar leriga skogsvägar genom en härligt färgglad höstskog, en rinnande bäck och mötande människor. Samt en väldigt mjölksyreframkallande uppförsbacke.  Men tyvärr blev det inget borgutforskande. Fast det gav minnesupplevelser endå, barnvagnen som fick bäras över bron på grund av att den var för bred för att köras över. Krille som med byxor bara över halva rumpan halkade pladask ner i gytjan.  Och hundarna som sprang rakt ut i det kalla vattnet för att ta sig ett litet dopp. Sen Edwin och Melwin vars mössor var spårlöst försvunna så dom fick låna sina förälldrars ;)

Sen blev det koktblomkål och film som avslutning på denhär kvällen. Och det där med chokladpuddingen. Det fanns åtta och sanna har ätit två. Krille har ätit en och var de resterande fem har tagit vägen det har jag faktiskt ingen aning om.. :p

Jag kom precis in i huset igen efter att ha varit ute och tränat med kira. Och en sak slog mig. Jag tycker att det är så sjukt roligt och kira tycker att det är typ det bästa som finns (efter att äta all sorts mat som hon inte får äta) Egentligen viste jag redan att jag älskar att träna hund men idag blev jag återupplyst och funderar över hur jag har kunnat låta det gå så lång tid med så fattig träning som jag givigt kira nu under två månaders tid. Vad har jag tänkt på egentligen? För så som vi tränade idag jag och min lilla hund (som för övrigt är duktigast i världen i sin mattes ögon) det är så man tränar, det är så det ska gå till och så det ska se ut men framförallt är det så det ska kännas. Jag älskar ju att hålla på med det här och äntligen idag kom den känslan tillbaka. Känslan av glädje mellan mig och hunden och det är precis så det ska vara.