Linn Swartz

2011-02-20 klockan 09:34

Har varit ute på lång promenad med Kira. En promenad fylld av bus, träning, mys och lite allt möjligt som fanns att hitta på under vägens gång.. Kira uppförde sig exemplariskt hela tiden, från det att vi gick ut genom dörren till det att vi gick in genom den igen så slutade hon inte en sekund att imponera på mig. Idag var hon världens duktigaste, lugnaste och förligaste hund. Hon var glad hela tiden hade full fokus på mig och hon fick mitt hjärta att gå i sju miljoner bitar. Det kommer snart hit en familj för att träffa Kira, se om hon passar sig att bo hos dom. Just nu så ångrar jag mig, just nu så vill jag ha henne kvar. Kira är min bebis, min ögonsten. Men jag vet att det är det bästa för henne att få komma till någon med mer tid för henne. Men mitt inre skriker nej!

En man mitt emot mig på tåget satt mest hela resan och studerade det vackra landskapet utanför tågrutan. Jag satt mest hela resan och funderade över vad han tänkte på, om han tänkte och vad han egentligen såg där utanför fönstret. Varje gång jag försökte se ut så möttes min blick bara av blicken från flickan i rutan. Hon var intressant men skrämmande. Lockande men avvaktande. Och samtidigt bjöd hon in mig i rutan, hon ville ha mig där. Men ville jag dit? Det var därför hon skrämde mig, för att jag kände ilningarna glida genom kroppen och jag kände värmen. Jag tittade ner i golvet för att få bort hennes bild ur mitt huvud och andningen ner till en diskretare nivå. Men någon gång måste jag titta upp och då var hon där kvar i rutan med blicken stirrande rakt in i mig, nästan igenom mig. Jag vände mig om för att se vad hon titta på. Men det var ingen där. Så hon såg mig, hon såg i mig, vad såg hon? Var det de läckande hålen i mina organ hon så blint stirrade på? Var det hon som orsakade dem, eller försökte hon läka det som ingen läkare klarar av? Man kan gråta på fler ställen än i ögonen.

2011-02-19 kl 07:36

Så är det lördag morgon och Linn har tvättstugan, enligt mig så är det den ultimata lediga lördags sysslan så mina lyckokänslor flödar genom kroppen av denna fantastiska full träff som detta faktiskt är. För vad skulle jag göra av mitt liv om det inte fanns tvättstugor att gå till? Egentligen är min största önskan att få en egen liten tvättmaskin i min egen lilla lägenhet. Inte för att det är jobbigt att behöva boka upp sig till tider att få tillträde, och inte för att man sen måste hålla dessa tider till punkt och pricka. Inte för att det ibland sitter andra människor i tvättrummet på min tvätt tid och tycker att vi ska dela på den. Inte för att det ger en större frihet och när plagg är skitiga eller i behov så är det bara att lägga in dom i den lilla maskinen som sköter resten för att skapa ett fräscht plagg. Inte nåra av dessa negativa och frustrerande saker är orsaken till att Linn Swartz vänder sig till den lilla nissen som man önskar sig saker av och lägger sig på knä, kysser hans fötter och vädjar om att få installerat en liten maskin i det lilla badrummet. Orsaken är äckel! Tvättstugan är ofräsch och äcklig och vidrig och där tycker min hyresvärd att jag ska tvätta mina kläder och sen anse dom vara rena. Nej vet du vad, rena är dom inte efter tvätt, dom är fortfarande äckelkänslor framkallande, och varför är dom då det? Jo för att det är sjutusen andra människor som i samma äckliga tvättstuga tvättar sina äckliga kläder. URK! Tvättstugor gives me the Creeps!

10:42

Har efter städande till Helen Sjöholms stämma, bytt ut henne mot barn saga, så lyssnar nu på rövarna i Kamomilla stad. Det är härligt med någon som berättar saker för mig och det gör ju berättaren, han berättar mycket. Och fast jag inte riktigt lyssnar så hör jag rösten och det lugnar mig.

Min nästa proritet står mellan att starta en film och lata mig eller ta på mig löparbyxorna och bege mig ut en liten runda, eftersom solen skiner in genom rutan så tror jag att det lutar åt löprundan. Springa snabbt med musik i öronen och göra sig av med tankarna i huvudet. Borde egentligen städa också men att städa på ställen som endå inte blir rena känns ganska så meningslöst, jag städar och städat och städar och min lägenhet blir ALDRIG ren. Den tröttar ut mig. Jag måste flytta! Eller måla om, då hamnar ju allt äckel bakom den nya färgen, så även om det finns där så är det i alla fall dolt för ögat. Och om jag inte ser det så kanske jag helt enkelt glömmer bort att det finns där..

När jag blir rik så ska jag bygga ett hus där ingen någonsin har bott före mig, huset ska  vara rent, det ska vara fräscht och det ska ha en alldeles egen tvättstuga som främmande människor inte har en chans att äckla ner för den ligger inom gränsen för privat område!

Nu ska jag sluta vara neggativ och vika tvätt, sen blir det löparbyxorna som vann kampen, jag har bestämt mig nu

13:24

Känner mig lat! Rundn jag precis kommit in från blev bara 8200 steg, kan i och för sig räknas som okej, men det är inte det som är grejen, utan att jag blev trött, det var liksom inte som det brukar vara att jaha känslan infinner sig när jag är framme att var det redan klart energin är ju inte slut än.. utan det var snarare så att jag fick kämpa mig fram på vilje kraft för att lyckas ta mig hela vägen hem, så nu känner jag mig lat!

Men det är vår ute idag så rundan har gjort mig harmonisk, naturen är underbart fin. Jag sprang genom jordbrodalen och alltså efter jag ätit nu så måste jag gå tillbaka dit och ta massa bilder för att föreviga det vackra som är där idag i vårsolen. Där satt även människor och grillade korv, det är vår och folk har börjat uppskatta det där som kallas för utomhus, lovely!

2011-02-18 kl 17:55

Ambassadör vilket fint ord egentligen, men beror inte ordets finhet även på vad det representerar? Och om man nu representerar något hur fint är det beror på vad man egentligen representerar. Så hur fint är egentligen ordet ambassadör?

Idag är jag anmäld som kandidat för att agera just som ambassadör, sen huruvida det blir jag eller inte som får företräda och representera det återstår att se. Och vad det egentligen handlar om det är också väldigt intressant att få reda på för det kan ju vara så att det kommer handla om precis vad som helst. Men spännande är det och en lärande resa på några månader som säkerligen kommer lära mig något och förhoppningsvis så lär sig även någon annan sig något av mig. Hur förmedlar man en sund livsstil när man lever varje dag på ett sockerintag långt över medel? Och hur förmedlar man budskapet när varje dag börjar men en bur cola? Kanske är det så att jag faktiskt måste ta tag i mig själv och bli sund. Dagarna får från och med nu inledas med en avokado och avslutas med två.

Och sen är det den där lilla saken som kallas för alkohol, hur stort bör mängden man intar vara egentligen, var går gränsen för vad som är acceptabelt?  Om jag nu vill ta mig en shot  som avslut på dagen innan jag faller i säng på kvällarna, är jag inte sund då? Och vem är det som har bestämt det? Jag ser det som väldigt sunt för jag får ju en god natts sömn och att sova bra anses av samhället vara väldigt viktigt, så det är samhället som tvingar mig att ta till spriten för det är samhället som vill att jag tvunget ska sova. Så med andra ord beskyller jag samhället. Varför ska man dricka sprit för att sova när man kan springa?

2011-02-06 klockan 15:20

Jag avlider och dör, och vet exakt varför man inte ska dricka vin.. till och med kira är snäll och lugn idag, precis som att hon vet om att det är mest synd om mig i hela världen och därför måste hon ta hand om mig. Hon kom tidigare med ett halvtuggat ben och la upp det i sängen bredvid mitt huvud. Ganska så äckligt faktiskt, men det var en mycket nobel handling. Inte som när jag skadade min haka med ett litet fint hack och det första hon gjorde var att hoppa upp och slå till den med nosen.. hon vet att det är allvar denhär gången, hennes matte håller verkligen på att sakta tyna bort i bakfyllans land.

Idag är det tjugo dagar kvar till starten i Tjejvasan äger rum. Idag finns det inte ett spår av vinter utomhus. Det är motsägelsefullt att man tycker att man ska åka skidor när det inte finns någon snö. Det är irriterande att vara ute och känna hur vårblommorna kämpar sig upp ur marken för att kunna komma upp i ljuset och sträcka sina kronor mot solens strålar. Jag vill inte ha posande blommor på marken, jag vill ha ett tjockt lager snö under mina skidor och glida iväg i all den söliga fart jag kommer upp i.

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill… men det ingår i livets skola att inse att man inte alltid kan få sin vilja igenom.

Fan helvetes jävla skit!

2011-01-06 klockan 11.35

Så då är det klysigt nog nytt år och nya möjligheter. Sorgligt nog så är det ingen ny mobiltelefon, hade verkligen behövt spara ihop till det för jag avskyr verkligen den jag använder just nu. Så till alla som funderar varför det aldrig säger pling i inkorgen av mina små meddelanden så är det av helt praktiska skäl, så som att jag hatar att skriva dom för ett sms på tre ord tar ungefär fem minuter att skriva och ger mig smärta i fingrarna. Så jag har gått in i en ringandes period istället, dvs. säga vill jag något så ringer jag, men fler problem uppstår med detta då jag faktiskt inte tycker om att ringa. Men det finns inga problem bara möjligheter så allt löser sig.

Förra året slutade med detta årets hitintills största utmaning. Utmaningen bestod av en liten och väldigt enkel anmälan till Tjejvasan som går 26 februari, att anmäla sig var busenkelt, det krävdes näst intill ingen ansträngning alls. Men det är nu det börjar, kampen att komma överens med skidorna. Ja och stavarna och tekniken. Lektion ett utfördes igår med väldig nybörjar bravur, första kampen sätta fast pjäxan i skidan. Det gick helt enkelt inte, den ville inte fastna. Trots ansträngningar, tryck, putt och slag samt konstiga böjningar av foten i alla dess vinklar så var pjäxan fortfarande bara ett föremål som satt fast på min fot istället för att konekta mig med de där långa sakerna som ivrigt väntade på marken. Men efter väldigt mycket hjälp från experten så satt jag efter många om och men fast klickad. Nu hade jag två val att glida framåt eller sätta mig ner i snön med ett brak, för stunden viste jag inte riktigt vad ordet balans egentligen stod för. Men sakta började skidorna glida åt rätt håll och jag besparade mig ett blåmärke. Nu börjar teknikträningen och experten visar mig väldigt pedagogiskt hur jag ska göra, där stötte jag till problem två. Min imitationsförmåga är nog inget jag vill skryta med, men jag försökte, jag härmade och härmade rörelserna som experten utförde med bravur. Och jag kände mig som folk som säger att det inte dansar för att de känner sig som kassaskåp. Jag har aldrig förstått vad de menat för hur svårt är det egentligen att dansa? Men igår förstod jag, för igår var det jag som var det där omtalade kassaskåpet. Hur mycket jag än härmade minsta lilla rörelse så var jag riktigt värdelös, vad jag än gjorde så var det aldrig i närheten av det som experten gjorde. Jag skulle upp för en två meters kulle, nästa problem. Hur satan tar man sig uppför när man inte ens kan ta sig framåt? Det tog tid och jag vet inte vad jag gjorde men jag lyckades, jag besteg kullen. Sen åkte jag nerför och fortsatte med min hemska teknik runt spåret, men skam den som ger sig, lite glid fick jag faktiskt in, och det var det som peppade mig, för när man gled då var det ju super roligt. Så det var det jag strävade efter, och det är det jag kommer fortsätta att sträva efter, för tänk när jag kan, när jag glider fram med rätt teknik och snabb fart och jag får lov att skrika till de slöa människorna framför mig att gå ur spåret, då har jag lyckats, och då vet jag att jag kommer gilla det. Jag gillade det redan igår trots att farten saknades. Men att göra det med fart jag kan bara föreställa mig hur härligt det måste vara. Så nu ska jag ta tag i saker och träna så ofta jag kan. Den 26 februari gäller det och då jävlar ska jag glida fram mot det där extra som kommer att vänta på mig i målet. För i mål det ska jag!

2011-01-09 klockan 18.28

En katastrof har inträffat. Snön har smält bort, Linn är inte överlycklig just nu, men Linn får helt enkelt jobba sig igenom sina snöproblem och bestämma sig för om hon gillar snön eller inte. Men känns så dumt att när jag äntligen börjar förstå innebörden av snö och att det är något som kan användas i samma mening som ordet roligt, då sviker snön mig och ger sig iväg och istället är jag fast med stora djupa vattenpölar och svinhal is. Kan man åka skidor i stora djupa vattenpölar och is? Svaret är ja men hur bra går det egentligen.? Jag har sex veckor på mig att lista ut skidornas hemlighet och bemästra dom både uppför och nerför och rakt fram. Så det är bäst för snön att den bestämmer sig för att åter tycka om Skåne och gladeligen trilla ner från himlen, lägga sig fint och i rätt konsistens på marken så att jag och mina skidor kan glida fram genom den.

Jag har i alla fall hunnit träna lite i den nu icke existerande snön. Min andra dag på skidor spenderades i samma skidspår som den första, fast denhär gången var det inte bara jag och experten som gled fram. Med oss hade vi också en instruktör. Instruktören studerade minsta rörelse och försökte ändra på den så att den blev korrekt. En rättelse till mig själv, tanken var att rörelsen skulle bli korrekt men det tar tid och är verkligen inte så enkelt som det ser ut. Jag tänker på medåkaren som också ska upp och köra loppet och som inte ens börjat träna än. Medåkaren resonerar som så att det är väl inte svårare än att åka fram lite och äta tekaka och blåbärssoppa.  Jag hade kunnat svälja medåkarens resonemang om det var så att jag själv fortfarande inte ställt mig på skidorna, men min uppfattning är ändrad. Det är inte busenkelt. Det krävs teknik.

Denhär kvällen fanns det inte heller något fäste, så det var till att tekiklöst kämpa sig fram runt skidspåret och så bra som möjligt försöka följa instruktörens råd. Sista biten sved i armarna och jag ville inget hellre än att ta av mig skidorna slänga ner dom i en damm och gå sista biten av spåret. Men av någon konstig anledning så tog jag mig runt på vilja och inte på armkraft. Och när rundan var slut och jag var tillbaka i mitt hem så var energin åter på topp så det fick bli en rask kvällspromenad i kylan för att göra slut på den sista energin för dagen.

Sen är det ny dag, jag vaknar upp rullar ur sängen och drar upp rullgardinen från fönstret och ser det mest katastrofala där utanför. Katastrofen kallades för regn och hela mitt glada morgon humör bara sjönk. Men katastrofen löste sig då instruktören ringde och berättade att spår som gick att åka i faktiskt existerade. Så mot eftermiddagens slut sätter sig jag och mina skidor på bussen mot ytterligare en kvälls äventyr och upplärning i skidspåret. Det var inte mycket snö men där fanns en sträcka på ungefär etthundrafemtiometer som fungerade utmärkt att åka fram och tillbak på. Och det var i den sträckan som det lossnade för mig. Det var där jag förstod att jag var tvungen att lyfta på fötterna när jag tog mig framåt och det var där som min fart från ett ögonblick till ett annat dubblerades. Härligt!

Efter många vändningar i hundrafemtiometersspåret så åkte experten, instruktören och jag varvet runt banan och sen var även den kvällens skidäventyr till ända och vi begav oss hem.

Idag har det inte blivigt några skidor, tråkigt nog. Jag börjar känna abstinens, och ännu värre panik. Snön måste verkligen komma tillbaka igen jag vill och behöver träna. Och jag tycker faktiskt att det är grymt roligt!

2011-01-12 klockan 21.22

Jag var full av skrivarinspiration när jag startade datorn, nu är den igång och så även inspirationen. Typiskt! Det är fortfarande ingen skidsnö ute, men jag väntar tålmodigt. Eller kanske väntar jag tjatigt, om man hade kunnat be om snö så hade någons öron skavt tills den gav med sig och gav mig snö. Tyvärr så kan man inte be om naturens resurser och bara pang bom få dem serverade lagom till motionsrundan. Men man kan alltid hoppas.

Under tiden får det bli Kiras uppgift att underhålla mig, men det gör inget för hon gillar det. Vi tränar och busar och släpar runt på alldeles för stora och tunga pinnar, eller pinnar är det faktiskt inte, snarare nerhuggna träd. Men det bär med sig en godnatts sömn där vi snarkar ikapp tills grannen ringer på dörren och ber oss att dämpa lite. Föresten så blev Kira attackerad av en rottweiler här om kvällen. Den kom springandes i full fart och vägrade lyssna på sin ägares inkall. Tur nog så såg jag hunden i tid och han koppla loss kira innan den kom fram, sen ställde jag mig i beredd att sparka positionen ungefär samtidigt som hunden bet Kira i halsen.  Jävla hund men framför allt jävla ägare! Det var inte så att vi befann oss långt ute på ett fält där inga människor passerar, utan vi var ungefär 200 meter hemifrån alltså mitt i bostadsområdet. Och hur tänker man när man har en stor grov rottweiler hane som INTE lyssnar lös i ett område fullt med människor? Inte ens jag har kira lös här och kira kommer på inkall, hon kommer på första och det är ingen tvekan men hon går kopplad inom området av respekt mot andra. Det är inte okej att mötas av lösa hundar när man är ute, hunden ska inte gå fram till människor, och speciellt inte gå till attack. Det absurda är att ägaren skriker till mig att inte vara rädd utan bara stå still, hunden är inte farlig. Men ursäkta hunden har precis bitit kira i halsen men visst den är säkert hur snäll som helst. Jävla idiot! Men rädd var jag inte, och tur va väl det, för undrar hur hunden egentligen reagerat om den fått massa nervösa signaler när den kom fram. Nu ska jag sluta svära över ägaren till hunden och detta otroligt korkade beteende. Koppla hunden för fan. Hade hunden bitit allvarligt, eller om hunden kommer bita allvarligt så har dom inget att säga till om, då avlivas den ju. Och då är frågan, tycker dom att det är värt det?

Från en sak till en helt annan. Varför har Kävlinge ingen väntsal på sin tågstation? Dom har en hel byggnad på stationen men skånetrafikens utrymme i den byggnaden är två kvadratmeter stort och öppet tre utav dygnets tjugofyra timmar. Det är inte okej. Kan skånetrafiken bara skärpa till sig någon gång och faktiskt fungera som det borde. Folk försöker åka miljövänligt men skånetrafiken tycker inte om miljön och försöker istället få så många som möjligt att ge upp kollektivtrafiken och skaffa bil. sen klan man ligga och köa bakom varandra på motorvägen som nu helt plötsligt är överbelastad, och avgaserna bara sprutar ut i naturen som bara blir mer och mer grå..

Människor sluta klä er i döda djur det är vidrigt!

funderar på om jag egentligen gillar snön, fast att jag inte gör det.. en sak är i alla fall säker. jag gillar inte kylan, den är inte okej! för den är kall.. men snön alltså den hade ju kunnat vara okej om den bara inte var gjord av blöthet och kyla. men kira gillar den ju sjukt mycket så om inte annat så får jag gilla den för hennes skull :p lyssnar på kristina från duvemåla, känner väldigt mycket för att sjunga med hela tiden. men det är kväll och dessutom väldigt lyhört i de här lägenheterna, så jag spar det till ett bättre tillfälle som mitt på dagen när alla mina granar är och förtjänar sitt levebröd. undrar också över om jag är trött. funderar på att fejka en trötthet och gå noch lägga mig i alla fall. förr eller senare kommer ju faktiskt sömnen på besök endå, så kan lika gärna ligga nerbäddad i sängen och vara beredd på när det väl sker.. fast först ska jag bara äta en godis bit till, och efter det borsta tänderna så klart :p
Tjipp!!