Linn Swartz

jag fick aldrig möjligheten under skoltiden att deltaga på matematik lektionerna, då jag var bundis med mattanterna och slavade vid den ångande diskmaskinen. det gällde att öva sig inför vuxenåren så att när de väl inträffade skulle jag klara av dem med bravur.. dock har jag lite problem vid inköpen till hushållet. eftersom jag lärde mig diska istället för att räkna så är jag helt utelämnad till tilliten åt människorna som jobbar i affären och på så vis inte har samvete att lura mig.. det samma gäller syskonskaran, dom finns i mängder hur många fingrar jag ska hålla upp för att visa antal ???? men dock vet jag att det inte behövs mer än mina två händer för att demonstrera...

vad är egentligen synonymen till ordet kärlek? för kärlek är ju så många olika saker.. men i den bemärkelsen som det är meningen att kärlek ska beskrivas alltså i den första. person som fick det att bubblas i magen och tog kontroll över tankeverksamheten så tänker inte jag berätta.. jag är kär i världen och att hänga ut den här på bloggen vore okänsligt. jag blir kär i händelser och intryck... och kändisar såklart;)

något som präglat mig genom livet är det faktum att jag föddes på morgonen. sen dess har jag aldrig lyckats sova ut efter solens uppgång... tror någonstans innom mig att jag föddes stressad och att barnmorskorna stod i fyrstämmig körsång vid min ankomst. för ett aktivt liv präglat av musik det är så jag lever... någon gav mig min första nalle och sen dess har jag inte klarat mig utan djur. djur ger tröst och djur ger glädje.. för vissa utgör djur ( eller as som det faktiskt är då, kvarlevorna från ett tidigare omkringspringande djur) en utsmyckning på väggen eller kanske runt halsen. det är emot mina prinsiper då det i mina ögon inte är värt att ta ett liv på grund av materiella saker och detaljer. fusk är däremot okej. för tillfället bor jag i en skabbig etta i ett farligt getto utanför polisens makt och område. flyttar jag inte snart finns risken att jag kommer börja prata med grannarna, hamna i fel umgänge och bli ligist.. vem vet kanske till och med börja röka... min hall är fylld av skor och jag gillar dom. kanske finns det mer att berätta om mig själv, kanske inte men nu är lunchrasten slut så dax att klä av mig och börja jobba...

bilden är dock tagen mot helsingborg.. hallå, jag vill ju inte svika...  :P

Efter gårdagens bravader så var jag nästan säker på att jag inte skulle kunna lämna min lägenhet, då min kropp skulle ha begränsade framkomlighetsfunktioner. Men icke då, efter att ha mornat mig i sängen en stund så var det dags för uppgång, och den skedde med bravur. Dessvärre får jag väl säga. Jag vill ju känna att jag har arbetat med kroppen annars tror jag ju att jag inte har gjort någonting.. kanske är det så att cykelfärderna igår egentligen aldrig ägde rum, utan existerar enbart i en dröm som jag egenhändigt klistrat ihop och skapat. Men om nu så skulle vara fallet varför har jag då framställt mig själv som sämst? För i mina egna världar uppe i huvudet så är jag ju bäst på allt, alltså kan det inte ha varit en dröm för då hade det varit tant som kom sist och inte jag. Det hände alltså, så varför känner jag inte av det? Dagen idag har spenderats med patrik som var hemma på besök i vår fina stad som han brutalt svikit och vänt ryggen till genom att flytta rakt genom landet för att bo i ett vinterbeklätt landskap 122 mil bort. Så han kom ner och fick uppleva våren istället för evighetens iskalla snö. Vi kunde inte äta oss tillbaka till gamla minnen på något av våra cafen för det ena var stängt och det andra var nerlagt. Så vi fick kasta oss in i den modärna världen och slå oss ner på espresso house. Där inne finns inga minnen, men där finns kaffe! Sen blev det vårpromenad genom staden och utsikts titt från kärnan. Sen fick linn tråkigt och ville på äventyr och ett stort begär väcktes i mig, jag va tvungen att åka båt! Så på färjan mot helsingör, stod längst fram med huvudet över relingen och hypnotiserades av skummet som bildades där nere. Helsingör var ganska så intetsägande och tråkigt en stängd söndag, inte änns ost affärerna hade öppet. Men båtresan var precis vad jag behövde. Det var som gotlandsbåten fast i modellvariation.. så även jag fick en liten känsla av nostalig, i detta soliga vårväder som beklär världen så underbart. Hem till gettot för snabbpackning och nu sitter jag på tåget och färdas glad i hela kroppen mot världens bästaste tvåa och alla fina djur som bara kan göra min dag ännu bättre!

RRIIIINGG!!!!!!! Nej jag vill inte, jag vill verkligen inte! Jag har ångrat mig.. RRIIIIIIING!!!!!!!! Jävla helvetes väckarklocka, du ringer för tidigt, jag vill inte gå upp. Jag vill verkligen inte gå upp för jag vet vad som väntar mig. En träningscykling till jobb. Vems dumma ide var det här egentligen? Men jag tänker inte vara den som kastar in handuken och ger mig, så på med träningskläderna, ner med cykeln från trappan och iväg. Morgonen är kall, faktiskt bra mycket kallare än vad jag förväntat mig, men tanken på att jag snart kommer att få upp värmen får mig att cykla vidare genom luften som slår som is mot mina kinder. På avtalad plats möter jag upp tanten som även hon ska utföra denna bravad kallad cykling till jobb. Inom loppet av en halv minut har tempot på cykelfarten höjts markant. Från mitt innan så lugna söndaspromenadstempo var vi nu uppe i oanade hastigheter. Ganska så snart var vi ute ur stan och följde landsvägen mot landskrona. Vi kom till rydebäck och vi kom ut ur rydebäck och sen dog jag. Min kropp bara la av, det fanns inte en enda kraft kvar att ta av för att fulfölja uppdraget att ta sig framåt. Så tant (som faktiskt har oanade superkrafter) susade iväg och övergav mig. Så där var jag vilse och ensam i ödemarken utan en gnutta kraft i kroppen. Sen gick solen upp över havet och om jag tidigare inte trott på solenergins existens så vet jag nu att den finns. Från ingenstans så började mina ben att trampa igen och cykeln rullade i helt rätt rikting. (det kan också vara så att jag faktiskt kom fram till en nedförsbacke och i rullandet ner för den kom till insikt om hur sakta jag faktiskt tagit mig fram innan, i förhållande till den kapacitet som min cykel faktiskt innehar. ) så hastigheten ökades och snart höll jag åter sällskap med tant. Och där efter backarna i glumslöv så skymtades landskrona. Aldrig tidigare har jag väl blivit så glad av att inkomma i denna lömska stad. Men nu var jag halvvägs. Nu var det bara halva vägen kvar, och halva saker klarar jag ju av att utföra. Så det här skulle jag minsann klara av. När staden nästan var helt genomcyklad så kommer vi till en gata som måste korsas och självklart så kommer det en bil. i osäkerheten om vem som egentligen skulle passera gatan först han min fart försvinna så mycket att jag behövde sätta ner fötterna på marken för den där tekniken att sitta helt stilla på en cykel med stabilitet den gåvan besitter dessvärre inte jag. Problemet här var ju det att fötterna satt fast på tramporna och trotts tappra försök så fick jag inte loss dom. Så som en sista utväg (och den var inte speciellt kontrollerad) så fick jag välta, ”kabom” ner i asfaltens, det var inte så mjukt, men jag kom i alla fall låss från min siamesiskatvillingdel. Bilen stannade och släppte oss över gatan. Så med andra ord hade jag precis fallit till marken helt i onödan. Cyklingen fortsatte framåt med de ständiga åkrarna som enda utsiktföremål. Sen tyckte tant att hon minsann inte var det minsta trött så hon skulle cykla över Kävlinge till jobb för att ta slut på sina sista krafter. Men jag svängde upp där man skulle och tog vägen genom skogen och alla tusentals hästhagar som etablerat sig där inne. Tant som tagit sitt förnuft till fånga vände och tog också skogsvägen. Man skulle ju orka jobba hela dagen också. Vi passerade ett bageri. Viljan av att stanna slogs med viljan av att cykla vidare och faktiskt ta sig fram. Har kakor någonsin luktat så gott förut? Viljan framåt vann slagsmålet och kakviljan kröp lessen tillbaka dit den kommit från. Fem kilometer kvar och de passerade utan svårigheter. Nästa utmaning kom först när jag framme vid jobb hoppade av cykeln tog av mig skorna och skulle försöka ta mig framåt. Kylan hade ätit mina fötter och placerat stora betongklumpar inlindade i is under dom. Jag gick fram en halvmeter över golvet. Läskigare och skummare känsla får letas efter länge. Fötterna existerade verkligen inte. På med värme elementet och med varmt nybryggt kaffe i magen så tinade kroppen sakta men säkert upp. Fast helt tinade den upp först när jag en timme senare ställde mig i duschen. Som jag älskade det varmvattnet just då. Att stänga av vattnet och sluta duscha tog emot, jag ville stå kvar och jag ville stå kvar länge och bara känna värmen omsluta min kropp. Det var så skönt! Men njutningens stund behövde ta slut, insikten kom till mig i ett mörker. Lampan som går på timer släcktes och jag vägrar duscha i mörker, vem vet vad som gömmer sig i det och kan komma och anfalla. Så snabbt ut ur drömvärlden i vattnet och kvickt på med rena kläder innan den nyfunna värmen åter skulle lämna min kropp. Jobbdagen inleddes och flöt på, sista timmen var ångest laddad. Nu närmade sig tiden då det skulle bli dags att med cykeln bege sig samma väg tillbaka. Skulle jag orka? Skulle kroppen ta slut? Jag hoppades på punktering, en orsak utom min kontroll men som skulle rädda mig från mitt öde! Punkteringen infann sig aldrig, men resan hem gick förhållandevis smärtfritt. Ganska så snart tappade jag bort tant. Och jag är helt säker på att vi inte cyklade samma håll. För jag såg henne inte mer längst med hela resan så var hon puts väck sim salla bim bort trollad. Mina tankar gick att antingen låg hon omkullvät någonstans eller också var hon frustrerande super snabb. För hon var verkligen spårlöst försvunnen. Men jag trallade på och tyckte att livet var underbart. Men sen kom helvetesbacken. Sista biten hade jag cykeln i den absolut lägsta växeln och ändå fick jag kämpa som ett svin. Men väl uppe belönade jag mig själv med ett välförtjänt tvåbitars plopp och härligt svalkande vatten. Sen var det bara att fortsätta. Efter backen var det lätt, och snabbare än jag räknat med rullade jag och min cykel in i efterlängtade Helsingborg. Jag var tvungen att stanna till på maxi och köpa mediciner till mitt skadade knä som faktiskt plågat mig genom alla tio milen, nu hemma igen så gick smärtan inte att ignorera längre, utan den behövde åtgärdas snarast. MEN innan portarna in i butiken passerades så fanns det en sak kvar att göra. Ringa tant och fråga var fasen hon var någon stans. Lite orolig var jag ändå, tänk om hon trillat. Men hon svarade och mitt hjärta gick åter ner på normal slagnivå, hon levde i alla fall så läget var lugnt, och även under kontroll. Tant var också i stan, bredvid mig fast fjorton gator längre ner. Hon tog lyxvägen med havsutsikt. Båda hade klarat utmaningen. Väl hemma, nöjd med mig själv somnade jag in i en välförtjänt sömn, mission completed…

men lite spännande är det endå :)

eller egentligen så är det många kändisar... tänk om fantasierna kunde bli verklighet , då skulle jag ha världens snyggaste fruar... :)

and so another day filled with rain has begin. it's a bit cosy, especially as konjunktion I like it. But right now the only thing the rain brigs is water. and today I just dont feel like geting wet and soggy... My apartment is filled with clothes they are literally everywhere.. But they are clean and just on their way to dry. so when I come home to night the will quickly disappear... and so I can sleap in peace! now it is time for me to get a life...

hahahahahaha... eller inte.. låt mig säga som såhär att jag har bacill skräck then you do the mathematics...

glömde hälften av min matlåda idag så jag hade ingenting till kyklingen.. så till lunch idag blev det torr kyckling bubbelvatten och kaffe.. yumy :) now Im just waiting fore my breake to be over so I can go back to work. I cleand the toilet to day it was so nice and I enjoyd every second of it. now I can live of that memory fore a hole week before I have to do it again, but next time I will do it a little better and a little faster.. :p I have started the count down to the end of the month then me and my dancing legs are going out again, and then we will dance like we never danced before :) Now my coffecup needs to get back into the looker where all of the coffecups lives, and I have to get my as back into the store.. love white sweet kisses!

det bor en varg i pålsjöskog. jag försökte hitta den men skogen kryllade av joggare som ockuperade den som en hel myrstack... så jag hittade ingen varg.. SYND!

det är ju riktigt sommarväder ute, så vad gör man då? jo man struntar i tvättiden och man struntar i att laga kycklingen som man tagit upp ur frysen dagen innan. så tar man på sig cykelbyxorna och beger sig iväg till höganäs en runda och tillbaka hem igen... så underbart att cykla i solen längst med vattnet. super fin natur, superfint väder, super sakta fart frammot, super bra humör och sjukt fina hus att itta på och drömma sig bort att man bor där... när jag blir rik ska jag också ha ett fint hus med fin trädgård. fast jag ska inte ha några grannar...

har chekat in på knutpunkten. vill ha kaffe. beöver kaffe, kaffe är gott! kanske är jag även besatt av kaffe.. fast i mindre doser i så fall... om femton minuter öppnar espresso house. jag längtar, jag ska springa in genom dörrarna beställa min lilla latte och sen kuta ner för rulltrappan in i tåget där jag under tio minuter ska sitta stilla titta ut genom fönstret och avnjuta min lyxiga drink i pappmugg.. sen av i landskrona där taxi mora väntar:) sen till jobb och dricka mera kaffe :). och självklart jobba så klart!! varenda människa som går förbi har en pappmugg i handen , jag vill också! men jag håller ut, espresso öppnar snart och smaken är faktiskt värd väntan...

så sur jag blir att det inte blir mellanrum i texten fast man skriver mellanrum... då får man ju inte texten så som man vill ha den... men man kan fuska tror jag men får komma ihåg det till nästa gång jag skriver en text i behov av mellanrumsknappen att inte använda den, jag ska fuska och slarva mig igenom ...

kommer du ihåg dendär gången när solen sken? vi satt i gräset och titta ner mot bäcken som fridfullt rann. m minns du hur det kändes? lyckan som fanns då. den ostörda glädjen. världen som inte fanns. minns du? känner du? har du glömt? jag är ensam på ängen, bäcken har sinat, solen har gått ner, känslorna är borta, och världen är tillbaka.

det lönar sig att umgås med djur och lära sig ingående om deras beteenden, läten, fostran, flock osv.. osv... jag gick lungt längst med trotoaren då det plötsligt landar en kråka ett par meter framför mig. på marken ligger det en rund brun kula av något slag. min enda asosiation av föremålet var att det skulle vara en nöt. alltså kråkan har hittat en nöt, nu försöker den med desperata näbbhugg att antingen öppna den eller ta den med sig. och där kommer jag gående som tidernas största hot mot både den och dens lyxiga måltid. med desperata rörelser greppar den nöten med näbben och flyger upp i tryggheten på en stillastående bils tak. När jag passerar bilen får kråkan panik, och i all sin ångest så tappar den sin mat och nöten rullar åter igen ner på trotoaren. Den nu sura kråkan flyger upp i ett träd en bit framför mig och kraksar ljudligt åt sina kråkkompisar. Nu är attaken nära, jag känner det på mig och jag ser det i deras beteenden. Jag hör det på deras läten. Så jag skyndar mig, ökar på stegen och "KLUFS" där kom den. Två meter bakom mig ligger den avfyrade kråkskiten som i agrission var riktad mot mig.. Jag visst det, jag förstod, jag flydde, och jag klarade mig precis undan faran.... KRÅKJÄVLAR!

Och precis som jag hade förutspått så när klockan ringde ut för cykelrunda i morse så ställde jag snabbt om den en timme till och fortsatte sova... Jag måste nog lära mig att motionera.. :p