Linn Swartz

jag har ett par shorts på mig dom sitter där nere långt under naveln där jag tycker att byxorna på min kropp ska sitta. men jag funderar skarpt på om det är ett par sånna där upp i armhålan shorts som är så fruktansvärt modärnt idag. men hur vet man säkert vart någonstans det är tänkt att byxorna ska sitta? om nu detta är dra upp så långt du kan byxor så inte tänker jag dra upp dom för det. det klär mig helt enkelt inte, men det hade varit i intressant att veta.. okej hej då!

varför har jag blivit så arg? var kommer all denna ilska ifrån?

alltså om det nu finns nattliga bussar genom staden även på tisdagar så ha för i helvete med det i reseplaneringen!!! här går jag och tror att jag inte kommer hem och så går det egentligen flera bussar i timmen... morrrrr... för alltså nej, jag tänker inte ta båten över till helsingör och fördriva tiden med att gå på strippklubb, det är så verkligen inte jag! lesbisk är inte min identitet jag är en människa också, en helt vanlig person faktiskt! som för tillfället längtar mer efter att få krypa ner under mitt varma gosiga täcke i min stora sköna säng och bara sova. sova tills det blir morgon och ljust och åter igen ofarligt ( nästan) ( mindre risk i alla fall ) att vandra genom staden och slippa åka de här jävla bussarna!

där jag går fram långsamt längst med gatan på väg mot min läkare så ser jag plötsligt en katt längre fram. långsamt, långsamt tar den sig över gatan. där jag går tvåhundrameter från den så ser ju jag att allt inte är okej så jag skyndar mig på för att komma fram till den. En tjej med barnvagn stannar också och vi försöker förstå vad som är fel. vi försöker ge den vatten men den vägrar. sen upptäcker jag ett stort köttsår åvanför ena bakbenet. då var det ingen tvekan längre utan jag ringer till djursjukhusets akutavdelning. dom säger att om jag verkligen är säker på att katten är skadad så kan jag komma in med den. klart jag var säker. Emelie som tjejen med barnvagnen hette bodde inte så långt där ifrån så jag bar hem katten till henne. hon hade både transportbur och bil. lilltjejen i vagnen lämnades hos sin pappa. såret på katten var verkligen helt öppet och det rann ut en seg gul vätska typ som var fast med en stank som inte går att beskriva. detta varet fick jag över allt jag hade på mig. men vad är kläder mot någon annans lidande? emelie körde ensam upp med katten till djursjukhuset, och jag gick stinkande och nerkladdad och alldeles jättesen till min egen doktor. jag förklarade varför jag var sen och varför jag luktade av denna hemska kräkframkallande doft. Emelie hörde av sig efter besöket. dom hade varit tvungna att avlia katten för den hade utöver såret även vatten i lungorna.. men nu slipper den lida i alla fall! tänk om fler människor var som emelie. För fy satan vad arg jag är på alla människor som såg katten men som bara gick förbi. det är en levande varelse för i helvete. och levande varelser dom hjälper man! tack emelie du är en riktigt fin människa!

så då sitter jag här på marken med min cyckel och väntar spännt på starten.. uppe i ottan, eller rättare sagt uppe mitt i natten.. kört bil längst tomma motorvägar anlänt trött till motala, väntar med spänning på att få trampa igenom starten men det är fortfarande fyrtio minuter kvar..

normalt att gå hem igen för att kolla om spisplattan är avstängd och sen när man går igen åter behöva återvända för osäkerheten om man kanske startade den när man kollade på den.. Linn för i helvete skärp dig!

så ligger jag här i min säng och lyssnar på regnet som ettrigt slår mot rutan. fast det har slutat att regna så det ettriga jag hör existerar nog bara i min egen värld. världen som jag skapar av mig själv med inspiration från verkligheten.. om jag hade en sänglampa så skulle jag läsa istället för att ligga här och knappra på telefonen. men dessvärre så existerar inte ännu den sorten av modern teknologi i mitt lilla gryt. fast i min egen värklighet så finns den, så jag ska nog gå dit nu...

pleace give me it and stop make me suffer..

nu har jag mumsigt ( sjukt jävla äkligt kräkframkallande) banangojs i munnen. NÄR ska tandläkaren lära sig att det faktiskt inte är det minsta gott? i vilket fall har jag just blivit nekad av en tredje tandläkare att dra ut min visdomstand. Alla säger att den behöver opereras bort och att det syns hur mycket jag lider av besvären den orsakar, men alla är också för rädda för att ta den.. det har gått tre år sen jag fick första remissen dvs jag är inne på mitt fjärde år av att skickas runt mellan olika tandläkare som alla fegar ur när dom väl sett hur den sitter.. men alltså söv mig, ta mod till er och ta bort den jäkeln.. hur svårt kan det egentligen vara..

hur många laddar upp inför Sitt årliga tandläkarbesök genom att släcka törsten med coca cola? I do! protesten i mig gör också att det första jag måste göra när jag senare blir utsläppt här ifrån( jag sitter i väntrumet nu och väntar med spänning på att höra rösten som kommer ropa upp mitt namn.. ) är att äta något. alltid är det samma sak. Linn du får inte äta på två timmar och Linn skär ner på godiset.. och varje gång blir det raka vägen till affären för att unna mig något litet extra som exempel ett mumsigt litet choköad att trycka rakt in i käften.. jaja.. just call my name already, waiting sucks!

depression, ångest, harmoni, lycka, kärlek, svek, missär, fjärillar, gemenskap, ensamhet, utanför, tro, hopp, fall, ljus, eld, storm, magi, pirr, förtroende, ängslan, återuppbyggnad, samtal, självrespekt, självförakt, egoism, gåvor, hjälpsam, godhjärtad, vinn, ge, älska, få

tjejen på pressbyrån som jobbar där typ varje gång jag är där och som alltid är jättetrevlig. idag blev hon min nya idol. alla människor med brist på respekt borde handla av henne för hon sätter dit en. underbart! men seriöst människor hur svårt är det egentligen? visa respekt för dina medmänniskor. även personen bakom kassan är faktiskt en riktig människa med känslor inte en person som finns där för att du ska beservissa och tro att du är överheten...

hej jag heter linn och jag har köpt en kanin. han heter oliver och är söt. idag ska jag leka med min kanin i gräset. jag tror att han blir glad då. hej då

nu har jag spenderat alla dagens gångna timmar med mina fina små systersöner. Dom har mitt hjärta, jag smälter...! puss på er världens finaste små pojkar <3

Det var inte meningen jag ska börja tänka mig för..

vi är alla arbetsmyror som sliter i stacken under myrdrottningen. men vilken av myrorna är det som gör honung?

Det hämtas ut en ful alldeles för stor tröja med anvisningar om att tröjan måste bäras under loppets gång. Egentligen var tröjan kanske inte ful, utan det var storleken och formen som skapade fulheten. Men i vilket fall var jag tvungen att beklä min kropp med detta plagg. Trött med värsta dunderförkylningen och fullproppad utav läkemedel och med tröjan på beger jag mig ner mot dunkers dunkla kulturhus där uppsamling ska ske innan startskottet skjuts och ivriga människor rusar iväg benägna om att komma först i mål. Mitt enda mål var också att komma i mål men målet var som sagt mitt enda mål, absolut inte tiden. Att tuppa av och bli hämtad av ambulans ingår inte i min bild av en perfekt spenderad lördag. Och i mål kom jag nöjd med min prestation efter förutsättningarna var jag duktig. Tiden kanske inte blev den bästa som sagt, men jag gick inte ett steg under hela milen  Besvikelsen infann sig stundvis då jag såg mig omkring och upptäckte hur många löpare det faktiskt var som inte hade sin vita tröja på. De stack ju ut ur mängden där de kom i sina färgglada egeninköpta löpartröjor. Men vilken dålig stil! Står det i anvisningarna att tröjan ska bäras, så ska tröjan faktiskt bäras! Fast jag har en av dessa tröjligistsvikare att tacka för mitt tempo under rundan, efter första kilometern så hamnade jag bakom en blåbeklädd tjej som enligt mig höll ett behagligt tempo. Så jag följde i hennes fotspår och låg två meter bakom mest hela tiden. Om det egentligen berodde på tempot eller på den fina lilla rumpan det kan jag inte svara på. Men det fungerade som motivation framåt i alla fall. För aldrig förr har jag väl behövt pusha mig själv i den utsträckningen för att klara av något som jag egentligen inte har lust att utföra. Jag brukar helt enkelt inte utföra det som borde utföras om inte känslan för att utföra det finns där. Så det var väl egentligen den största vinsten av alla, att få känna kämparviljans krafter slita tag i mig och föra mig framåt. Psykets påfrestningar var i betydligt större grad än kroppens trotts att det var kroppen som led av inkräktande virus i sin strävan att förgöra. Vid 7kilometer avklarade, hade jag hållit ett behagligt tempo länge nog. Jag drog om blåtjejen och sprang vidare mot nya utsikter. På tiden 55,37 sprang jag i mål. Både nöjd och inte nöjd. Men de gratis tuggummina som delades ut på torget piggade upp humöret, så tuggandes gröna tuggummi med öppen mun begav jag mig hemåt för att avnjuta en lång varm dusch!

Att vara hemma och sjuk är verkligen inte bra för mig och mina kolesterolvärden. För vad gör man när man verkligen inte orkar göra någonting alls? Jo man proppar i sig onyttigheter till man mår om möjligt ännu sämre. Allt för att få tiden att gå. Det är gott till en början, men utvecklas sakta till ett sjukligt begär svårt att stoppa. Trots att man inte längre vill äta så fortsätter man att stoppa in sakerna i munnen en efter en. Undrar hur många varv pilen på vågen hade snurrat om jag haft en att ställa mig på. Nä dags att bli frisk kanske?

Solen bländade mig i mitt uppvaknande på morgonen. Satans rullgardin lär dig hålla tätt! Med stängda ögon sträckte jag ut mig i sängen kanske om solbrillorna hittades skulle jag lyckas somna om någon timme till. Det lättaste hade varit att bara lägga sig under kudden istället för på den, men då uppstår det ganska så snart andningsproblem då kudden har en tendens att blockera luftvägarna med sin bara existens, så alltså mörka glasögon kom fram och rädda min morgon. För att finna glasögonen så måste ögonen öppnas. All kraft riktades mot de två luckorna och sakta öppnades dom, synen de möttes av var skräckinjagande, hur hade tankarna rullat runt i huvudet när de beslutet togs? Klänningen var vit och klänningen var lång. Klänningen var fullt utsmyckad av volanger i alla dess olika former som var fastsydda i klänningen på de mest udda ställen. Och självklart var den stora rosa rosetten där, fastsydd med perfektion mitt på rumpan. Men gärningen behövde utföras så trovärdigt som möjligt. Om bluffen genomskådades skulle slaget vara kört. Det krävdes offer och det krävdes offranden. Det krävdes att klänningen bars upp med sådan elegans att skammen över att behöva bära den inte anades av de kritiska blickar som skulle riktas alla åt mitt håll. Ångern spred sig genom min kropp i en takt aldrig förut kännbar. Men nu kändes den, svedan den efterlämnade och de ständigt pulserande ringande signalerna i huvudet. Nu var det nära, stunden nalkades då hela min värld med hjälp av ett enda ord totalt skulle vändas upp och ner och från och med att ordet uttalats skulle ses ur ett helt annat perspektiv. Det skulle inte längre vara bara jag. Det skulle vara vi. Och det skulle vara mot min egentliga vilja. Det fanns bara en sak att göra, offra sig själv för att tillfredställa någon annan. Ett offer för mångas fortsatta lycka. Så jag satte mig upp, la benen över sängkanten och tog så det första steget därifrån. Nu gällde det inte andra, det gällde mig och för första gången någonsin lät jag egoismen inom mig segra..

Så kom då dagen när loppet inföll precis som jag ville ha det. Eller ja precis är kanske ett lite starkt ord, ungefär som exakt det fungerar inte heller. Men loppet gick som på räls fast på marken, eftersom jag inte är ett tåg så har jag hjulförbud. Starten gick och sicksackandet framåt inleddes i ett inte så snabbt tempo. Men destu längre fram i loppet man transporterades så skingrades folkmassan sakta ut till tunnare och tunnare klumpar utav människor, så sista kilometern var helt i mitt eget tempo utan misslyckade försök till omspringningar av människorna framför. De personer som låg före mig där, dom kunde jag helt enkelt inte springa om för mitt söliga tempo var för långsamt. Men med målskylten i sikte så ökades takten lite, lite och väl över linjen väntade en härlig lagom mogen banan. Rakt ner i magen åkte den. Sen stal min vän ytterligare en banan till mig som drastiskt fick gå samma öde till mötes. Banan krängandet följdes av min sena reaktionsförmåga som gps. Ja jag kan vägen, jag glömmer bara bort att berätta vart vi ska någonstans. Men sivilpolisen kom och stoppade oss, med skräck i blicken vevade vår chaufför ner bilrutan, och ett tyst viskande om att hon hatade poliser. Sen på med charmen och tindrande ögon mot polismannen som stod utanför rutan. Charmen hade inte behövts plockas fram för polisen var redan charmad. Och istället för en böters lapp fick chauffören nu ett nytt nummer inlagt i sin mobiltelefon. Så med ett lyckat lopp i bakgrunden och ett stundande bröllop som gör att jag blir ingift i den blåklädda civilfamiljen så måste jag säga att dagen var ganska lyckad faktiskt. Kompisen fick gratisprodukter till förbanelse, chauffören fick sitt nummer, och jag fick komma först in i mål! Och någonstans i cybervärlden ligger det ett fotografi som spökar… Tjipp!