Linn Swartz

jag blev inlåst i källaren idag.. va nere och la i en tvätt sen kom jag helt enkelt inte ut igen.. dörren gick verkligen inte att få upp. jag tryckte, sparkade, drog och vred i låset. men icke.... så jag förvirrade runt mig i källaren i jackten på att hitta en annan väg ut. det fanns iaf inga andra dörrar som ledde ut. Jag som redan är skräckslagen för våran källare och hatar när det faktiskt är dax att tvätta, för alla läskiga figurer ur skräckfilmerna bor där nere. speciellt flickan från the ring, och grrruuuuuggggeee.... dom är där nere och väntar på ett tillfälle att ta mig. och nu hade dom faktiskt sin chans för jag var fast, fången i källaren, och dom stod och väntade bakom varje ny dörr jag öppnade i jackt på en utväg. livrädd, nu var stunden här nu skulle jag dö i källaren, det gick inte att fly längre....men jag hittade ett bord som jag drog in i mangelrummet så jag nådde upp till detb lilla källarfönstret som efter lite pust och frust faktiskt öppnade sig. jag hivar mig upp och krånglar mig ut genom ett litet dammigt och spindelnätsbeklätt källarfönster. mitt när jag hänger där med benen på insidan och överkroppen platt på trotoaren så kommer jag på att någon kan ju faktiskt se mig, då kanske dom ringer polisn och så kommer dom och tar mig och sätter mig i finnkan för olaga introng. och undertiden som jag då lever på vatten och bröd, så kommer mina kläder att ruttna i tvättmaskinen. typiskt. men jag lyckades krångla ut även mina ben upp på trotoaren. jag reste mig upp borsta av allt äkel som satt sig på mina kläder, och gick snabbt och diskret därifrån.

Hej. Jag heter Kalle och jag är sju år gammal. Jag går i första klass på sandwich skolan lånt ute på landet. Det tycker jag är roligt. Just nu håller vi på att lära oss hela alfabetet. Det är roligt att rita bokstäverna, fast lite jobbigt att komma ihåg alla. Dom är ju så många. Idag har vi pratat med vår fröken om varför hon kan så mycket, och vem det var som bestämde att just hon skulle bli så smart och lära oss en massa saker. Fröken berättade då för klassen, att när man är vuxen så måste man gå i en speciell skola, där man lär sig alla sådana saker. Fast det viste jag redan, för min mamma går på en sådan skola inne i Malmö. Jag räckte upp och berättade att jag varit där. Jag berättade att det var jätte stort och med många våningar. Jag berättade om rummet med rockringar och där en hel vägg var gjord av speglar. Jag sa också att min mamma hade sagt att det fanns fler sådana rum på andra ställen i huset. Och jag berättade att om man stod högst upp i huset och trillade ner så skulle man nog slå sig ganska mycket, kanske till och med få åka rullstol. Min mamma sa att man kunde dö.

Jag berättade så mycket och det kändes lite coolt att alla de andra lyssnade på mig. Det njöt jag av. Men det var en sak som jag behöll för mig själv. Den var min hemlighet. Ja fast jag berättade den förståss för Ida på rasten. Ida är min bästa kompis och hon måste veta allt. Jag berättade för henne om den konstiga statyn som stod mitt på ett jätte stort annars så tomt golv längst ner i huset.

 Jag sa att mamma hade tyckt att den var ful. Det hade jag också tyckt.

Men medan mamma satt och åt lunch i cafeterian som låg precis bredvid statyn så var jag tvunget att gå och titta på den igen. Den var hög. Nådde nästan hela vägen upp till det ställe där jag hade stått när jag kom på att man kunde ramla ner och hamna i rullstol. Ja eller dö om man nu skulle lyssna på min mamma. Det var ganska coolt att den var så hög. Jag böjde på nacken och tittade upp mot toppen samtidigt som jag började gå runt statyn. Jag gick runt varv efter varv, fortare och fortare. Sen ramlade jag. Jag ramlade rakt mot statyn och såg hur den kom närmare och närmare. Sedan skedde något, plötsligt var jag omringad av vitt. Jag kunde ta ett steg åt varje håll, sen gick jag in i väggen. Den var mjuk kändes som bomull, men den hindrade mig att komma vidare. Jag var fast, fången i en rund vit värld. Jag var på väg att börja lipa men hindrades av ett konstigt ljud. Jag stod helt stilla och där kom det igen. Det var som om någon ljudade bokstäverna p och s. bara ett kort p, men sedan ett jätte lång s. Jag viste att det var de bokstäverna. Hela klassen har ju suttit med fröken och ljudat p och s och några bokstäver till för inte länge sedan alls. Jag undrade var ljudet kom från. Tyst väntade jag på nästa. Och det kom, kort p följt av ett lång s. Det kom uppifrån. Jag tittade upp och där tittade ett litet, litet huvud ner på mig.

?-       Hej, sa huvudet.

?-       hhhh hej, stammade jag fram

?-       jag leker "träffa fingret" vill du vara med? Frågade huvudet.

Chockad och lite osäker på var jag var och vad det egentligen var för en lek så nickade jag försiktigt.

- Ja men kom upp hit då, så ska jag förklara hur leken går till. Men först måste du hoppa. Man kan bara komma hit upp om man hoppar. Sa huvudet.

Så jag böjde på benen, tog all sats jag kom åt, och jag hoppade. Jag hoppade och kände hur jag slets tag i v en stark vind, och jag slets jätte fort uppåt.

Huvudet var inte bara ett huvud, det var en hel liten pojke precis som jag. Han hette Måns, och var inte alls så liten som jag trott när jag stod där nere. Han var precis lika stor som jag själv. Fast han var alldeles fräknig. Jag frågade lite försiktigt var det egentligen var jag befann mig. Måns skrattade högljutt, sen sa han.

?-       inuti statyn så klart.

Måns bodde i den, och det hade han alltid gjort, och nu tyckte han det var jätte roligt med lite sällskap en stund. Han lovade att släppa ut mig igen när vi lekt färdigt.

Leken "träffa fingret" var jätte rolig. Vi la oss i vad pojken kallades "tornets balkong". Där ifrån såg vi alla människor som gick förbi nedanför, dom var små som myror. Sen skulle man kasta små svarta bollar på dom. Men det gällde att pricka helt rätt. Om måns sa näsan, så var jag tvungen att träffa någons näsa. Det var jätte roligt, speciellt de gångerna som man verkligen lyckades träffa.

Jag kunde se min mamma härifrån hon satt fortfarande och åt. Jag såg hur hon pratade med sina vänner, utan en tanke på var jag var eller vad jag gjorde. Hon skulle bara veta.

Måns och jag lekte fler lekar och han visade mig alla konstiga gångar inne i statyn, som en jätte lik labyrint. Tur att jag hade Måns, annars hade jag gått helt vilse. Vi lekte att vi var havs pirater, som gått i land för att gömma våra skatter.

Just när vi var mitt uppe i en fäktnings match så hörde jag ropet.

?-       Kalle!

Det var mamma, jag släppte min fäktnings pinne, och Måns vann. Sen sa han.

?-       Du måste hoppa Kalle, du måste hoppa.

Jag tittade ner, det var långt, jag blev med ens rädd. Men jag tog sats stängde ögonen hårt, och jag hoppade.

Utan att landa så stod jag på golvet utanför statyn. Mamma stod en bit bort.

?-       hej då Måns, viskade jag.

sen gick jag bort till mamma, tog henne i handen och vi gick vidare.

Konstigt det här att folk inte vet hur man låser en toalett dörr. Speciellt på tåget. Bara idag under min tjugotvå minuters långa resa mellan exotiska Malmö och trista Eslöv så han jag bevittna inte mindre än fyra män som alla gick in på toaletten, stängde dörrarna och sen hörde man ljudet av hur urinet träffade toalettstolens porslin. Men lös det någon röd lampa utanför som visade andra resenärer att det faktiskt var upptaget? Svar nej det gjorde det inte. Inte en enda av gångerna. Jag vet ju själv att jag aldrig skulle dra ner byxorna på en offentlig toalett och utföra mina behov om jag inte va hundra procent säker på att dörren var låst. Eller med vetskapen om att det stod någon utanför och vaktade. Men de här karlarna, ja jag vet inte vad dom tänkte. Men uppenbarligen inte att trycka på låsknappen. När vi närmade oss Eslöv där jag faktiskt skulle av, så gick man nummer fyra in på toan. Jag väntade spänt men ingen lampa tändes. När tåget saktade in så kunde jag inte hålla mig längre. Jag tryckte på knappen, dörrarna öppnades och där stod han med snoppen i vädret. Oj sa jag och gick av tåget.

Att heta Nadja som tilltals namn det har alltid gjort mig lite stolt. Det är ett väldigt vackert namn som klingar så fint i munnen. Och det passar mitt långa mörka hår perfekt. Det syns på mig att jag heter Nadja, vi hör automatiskt ihop det namnet och jag. Ändå har jag valt att lämna henne nu. Nadja är borta och kvar finns bara jag. Sakerna som Nadja gick igenom sakerna hon gjorde, dom hände, men dom hände med och mot Nadja och inte mot mig. Jag har lämnat henne nu och kvar finns bara ett stort svart hål. Hon var trevlig Nadja, alltid lysande glad, men ingen viste riktigt vad hon dolde under sitt så lysande perfekta skal. Men nu är här tomt. Jag har lämnat henne och mitt nya namn det är Michelle. Hela min bakgrund är ny, även för mig själv. Uppdiktad med lite hjälp av geografiböcker och bibliotekets släckt forskar katalog. Mitt nya efternamn är Månsson. Helt vanligt, enkelt och diskret.

 Jag har äntligen börjat andas igen. Men tankarna vandrar ofta till Nadja, till vattnet och till kroppen. Michelle är skuldfri hon har aldrig gjort något. Tråkiga tysta gråa Michelle, som aldrig hörs eller syns. Nadja dog med barnet och Michelle det var hon som överlevde, hon som fick leva kvar och hon som får dras med dessa obehagliga känslor.

Inatt gungade min säng. Sakta, sakta från sida till sida, precis som en vagga. Jag såg en kvinna i vit som stod en bit bort, håret fladdrade i vinden. Hon var vacker, mycket vacker. Sen plockade hon upp barnet, höll det i sin famn. Hela hennes ansikte förvreds, det smulades sönder och bestod nu mest av senor och blågrön köttliknande massa. Kvinnan tittade på mig, hon log. Jag blunda, men hon såg mig ändå. Det kryllade av maskar, dom kom från ingenstans och nu var dom överallt. Dom kröp på kvinnan, dom kröp på marken och det kändes som dom kröp på mig. Men jag vågade inte känna efter. Då såg jag att dom kom från barnet, slingrade sig ur dess mun.

 Det kom en kvinna till, hon la sig ner bredvid mig, och sängens fart saktades ner. Hon strök mig över håret, försökte lugna mig. Sen såg jag hur hon liksom svävade bort till den andra kvinnan, drämde barnet i väggen. Huvudet sprack och ut rann en klippig tjock massa. Hon böjde sig fram mot den ljusa kvinnan, och bet. Jag såg hur hon sög, hon sög bort den ljusa kvinnan som sakta, sakta tynade bort och blev allt suddigare att se.

Sen kom barnen, två barn med långt mörkt hår som släpade sig fram över golvet i riktning mot mig. Det rullade in massa lösa huvuden från hallen och med smuts i ansiktet och blod rinnande ur ögonen tittade de på mig. Hela tiden blundade jag, gestalterna fans där, men dom skulle inte komma åt mig. Så länge jag blundar så kan inget hända, då är man säker, trygg och fullkomligt skräckslagen. Dom väntar ju på mig, vill att jag ska öppna mina hårt ihopknipna ögon, om så bara för en sekund. Öppnar jag dom så tar dom mig. Jag vet inte vad som händer men jag vet att jag inte vill veta. Så jag blundar. Jag blundar och hjärtat slår.

Då kommer den mörka kvinnan till mig igen. Hon lägger sig ner mitt emot. Nu ligger vi ansikte mot ansikte. Hon tittar på mig. Stirrar med sina mörka tomma ögon, stirrar och väntar på att mina ögon ska öppnas, bara en liten, liten glipa.  

En dag när Filippa kommer till skolan så är det en ny fröken där.Den nya fröken tycker Filippa mycket om.Hon gör roliga lekar och dom skriver sånger tillsammans. Tack vare en av sångerna som klassen skrev tillsammans så har Filippa lärt sig hela alfabetet på bara en vecka.


Nu gillar Filippa skolan och hon känner sig duktig på sakerna dom gör i klassen. Men Maud tycker inte alls det är lika roligt. Hon saknar sin läsebok, men mest av allt saknar hon sin skrivläxa.

Vist att den nya fröken är snäll, men dom lär ju sig ingenting på riktigt. Det tycker inte Mauds mamma heller, det har Maud hört henne säga.

Den här kvällen är Filippa själv hemma med barnvakt.
 Hennes föräldrar är på möte i Filippas skola. Filippa hoppas att dom pratar om henne, och om hur duktig hin har blivigt nu med nya fröken.

Men Filippa har helt fel. Alla föräldrar är på skolan och övertygar fröken att hon måste börja undervisa barnen ordentligt, och traditionellt.  Riktig kunskap finns i böcker, så använd dom.

Fröken som inte riktigt vet hur hon ska stå emot föräldrarna, ändrar på sig helt.

Filippas nya fröken är nu precis som den gamla.
Nu trivs Maud i skolan igen. Men det gör inte Filippa. Filippa har blivit dålig igen, och hon tycker återigen att skolan är tråkig.
 

Tänk om fröknarna kunde blanda sig så dom blev en och samma. För då skulle både Filippa och Maud trivas i skolan, det tror i alla fall Filippa.

Och vist vore det bra med en undervisning som på något sätt faktiskt var anpassad för alla.

Den bor en fyrkantig liten tant bara en liten bit från mig, strax efter att man rundat hörnet. Hon bor inne i en tunnel och är på så vis lite hemlig. Men en dag när jag vandra förbi så upptäckte jag henne där hon stod bredbent och kacksigt i sin gömma. Tanten är fantastisk. Hög som en tolle och smal som en glasspinne i trä. Och säkert över hundra år gammal. Men ändå har hon kommit in på min topp tio lista över mina stora idoler. När jag blir tant och över åttio år så ska jag bli precis som henne. En liten cool rappande tant med handväskan hängande på sned över ena armen. Jag ska le stort och visa mina blekta löständer, och så ska jag jaga ungdomar som är ute och ränner på stan. Och i min fin fina väska så ska det krylla av smaskigt godis i alla de smaker och former. Och så ska jag dricka öl, massor av öl. Fast inte så jag blir full å galen och springer över torgen och kastar av mig alla mina kläder och sliter av mig mina dyra stödstrumpor från apoteket.  För mina fina hängrynkor kan ju bli alldeles smutsiga och uppskrapade om dom släpar efter i marken. Och det är ansträngande för en gammal människa att tvätta mellan vecken. Sen är det kanske inte en sån härlig syn för människorna runt omkring heller. Jag ska bespara dom det eländet och istället bara vara cool. Bitboxa med en rosa hatt framför så folk kan skänka en liten slant och stötta min talang. Så ska jag bli stödmormor till barnen ute på skolorna. Jag ska komma dit och lära barnen massa hys och hur världen egentligen fungerar. Sen ska jag vinna Nobelpriset med dispens för jag har egentligen inte gjort något. Då ska jag tacka den fyrkantiga tanten, och sen ska jag få en egen plats precis bredvid henne och där ska vi två hänga på varsin spik i väggen, snacka skit och inspirera framtidens tanter. 

Jag håller på att vakna från de levande döda.. Det har varit en hemsk upplevelse med väldigt få trauman. För hur mycket händer egentligen när man sover? Jo mycket okej men hur mycket verkliga saker... jag började somna in i måndes eftermiddag och på tisdagen var det vila som gällde hela dagen men dock i vaket tillstånd. Onsdagen däremot fick man kämpa sig upp ur sängen och släpa sig iväg till praktiken som är mellan 8 och 13 på dagarna. När jag kom hem så la jag mig och sov, och jag sov till det var ny dag och åter igen dags att gå till praktik, den här dagen fick fungera med hjälp av tändstickor i ögonen. Jag hade noll koll och kände att det när som helst var läge att falla ihop på golvet och sova vidare. Men jag höll ut, kom hem och sov till nästa dag då det åter igen va dags att släpa sig iväg. Nu sov jag även på rasterna, minsta lilla stund i frihet gick åt till att vila. Å det va sköööööönt...

Akta zombie Linn anfaller...

Att köra bil efter karta, det är inte alltid så lätt. T ex om en karta visar avfart 42 och den andra 44 hur vet man då egentligen vilken som är bäst och kommer leda en på rätt spår? Jo självklart svänger man av på den första, och hamnar i en åter vändsgränd. Vem fasen sätter upp avfarter på motorvägen som leder till absolut ingenstans, eller ett stort stopp där man i en gyttjig pöl ska försöka vända bilen och hitta tillbaka till motorvägen. Sen så åker man fort som Sören i trejans växel hela vägen till nästa, och förhoppningsvis den rätta avfarten. Det var det. Äntligen på rätt spår. Mot Gärtuna! Men hur fungerar det egentligen? Det är meningen att bilens destination ska vara Nynäshamn för där står självklart båten och väntar på den lilla VIP tomtemobilen. Men kartan säger följ skyltarna mot Gärtuna fast att det bredvid den skylten finns en fin blå skylt med texten Nynäshamn. Beslutsångest, följa skyltarna mot rätt mål eller följa kartan och hamna helt fel. Oron verkligen kryper i kroppen. Tänk om... men ett beslut fattas och tomtemobilen hamnar i Pysslingbo. I Pysslingbo som är en sådan stor och belevad plats, där finns det så mycket som: ett hus. Slut på Pysslingbo. Vi ska flytta dit. Bo granne med den överkörda cyklisten och ha gäster i vårat hus. Dom smyger sig på från grannsocknarna för att låna en kopp socker. Shiit, det är någon i vårt hus. Men något händer och rätt vad det är försvinner tomtemobilen in i intet, snälla hjälp mig leta, den befinner sig någonstans söder om Pysslingbo. Några heta tips?

Bilen dök upp på en mack, föraren slog huvudet i bensinpumpen och telefonen ringde...

                                                  


Ibland är folk så totalt korkade, som t ex idag när jag åkte tåg till Helsingborg från Malmö. På grund av tidsbrist till avgång så gick jag på i första vagnen. Den var helt smockad. Det satt människor och vräkte sig på varenda liten lila plats som existerade, och det stod en massa folk och trängdes i mitt gången. Det var som om de patetiska människorna på sina lila små säten tittade på en och med blicken berättade sin överlägsenhet. - Ja jag har en plats, och jag sitter här och håller hårt i min fula handväska, och egentligen är jag inte så intelligent. Jag kommer säkerligen att fråga biljettkontrollanten sekunden hon går förbi i fall detta tåg verkligen stannar i Helsingborg. Trots att personalen inne på skånetrafiken tydligt pekat ut det för mig, och trots att det stod på monitorn på perrongen och både fram och bak på själva tåget. Plus att kontrollanten tydligt i högtalarna sa "tåg mot Helsingborg" precis innan tåget sakta började rulla ut från stationen. Men jag är så osäker på världen och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till om jag skulle råka hamna lite fel. Så jag kommer fråga. Sen kommer jag att visa min biljett som jag med nöd och näppe lyckats klura ut hur man trycker med rabattkortet. Det gäller ju att spara några kronor. Men jag har en plats. Jag sitter och trängs och svettas tillsammans med alla andra som också sitter här. Men jag har en plats. Och det har inte du.

Jag suckar åt dessa patetiska människor och tränger mig vidare genom tågvagnen. Runt toaletten är det lite glesare, men fortfarande ganska fullt.  Och det stinker. "Urk" undrar hur många som pinkat utanför ringen idag. Lukten ger mig obehagliga rysningar och jag går vidare.  Öppnar dörren till nästa vagn och "voila" tomt. Det sitter två personer i hela vagnen. Jag går förbi dom och ler, dom ler tillbaka. Jag vet att dom vet och dom vet det samma om mig. Till denhär vagnen kommer dom som vet, dom som vågar.

Jag slår mig ner på ett säte och slänger upp benen på ett annat. Sen skrattar jag och tänker: jaha så du har en plats, men jag, jag har två.

Tänk att jorden har kommit på något så fiffigt och gott som potatis, det är helt fantastiskt. Jag blir så imponerad av vår jord när den kan lista ut det hemlighetsbelagda receptet på potatis, helt brilliant. För potatis det är något som går att använda till mycket. Man kan koka den, man kan steka den, man kan laga den i ugnen och man kan laga den i mikron. Och det blir alltid olika men ack så goda resultat. Och så säger forskare att potatis inte är bra för en. Att man helst ska välja bort det från matmenyn. Men jag står emot, jag tänker inte sluta äta potatis bara för att gå ner i vikt och hålla mig smal och sund. Jag tänker inte sluta äta potatis och istället tugga tugummi för att stilla hungern varje gång den slår till som ett vasst knivhugg i magen. Jag tänker äta min potatis och vara stolt över det. Och om potatisen skulle sluta säljas i affärerna då skulle jag köpa en sandlåda, ställa den i mitt vardagsrum och odla min egen potatis. Sen skulle jag laga koktpotatis, hackebakspotatis, potatisgratäng, potatismos, bakpotatis, nypotatis, potatisklyftor, pommesfrites, kroketter, och mycket mycke mer... och medan den tugummi tuggande världen sakta tynade bort så skulle jag sitta här i min lägenhet och njuta, njuta av min fina goda hemodlade och nyttiga potatis.  Och självklart så skulle jag ibland skära ut fina mönster och göra potatistryck på allehanda ting.

Men nu, nu ska jag gå och ta ut min fin fina potatis ur ugnen och unna mig en smarrig måltid.

Tjipp.

Nu ska jag berätta vad som hände med min dator för ungefär sisådär fem minuter sedan. Den blev nämligen helt nersmetad med något grönt. Jag spillde ut ett helt vinglas med grön klibbig läsk över min bärbara dator. FFFFAAAAAAAAAAAAAAAAAASSSSSSIIIKKKKKEEEEEEEEENNNNSSSSSSSS!!!!!!!!
Skriks rakt ut i mitt tomma kök sedan dras sladden ut ur uttaget fort så in i (censur) och datorn nästan kastas bort till vasken samtidigt som jag försöker slita ut batteriet innan något sprängs i bitar och alla mina hemlighetsstämplade arbeten går åt intet. Men medan jag febrilt och utan någon större lycka trycker och drar i ungefär allt på datorn så stänger den faktiskt av sig själv. Hoppas den går att starta igen hoppas den går att starta igen snurrar runt i mitt huvud med en undertext av. (censur) jag skulle ha tecknat den där försäkringen,  (censur) jag skulle ha tecknat den där försäkringen,  men efter ett mycket noggrant avtorkande och ett hopp om att datorn inte skulle klibba ihop av sockret i drycken, så trycker jag försiktigt på startknappen, och tar ett steg tillbaka. Den kan ju fortfarande sprängas. Med alla nerver på helspänn inväntar jag det där härliga ljudet som bevisar att datorn är uppstartad. Och det kom. Dudududu... härligt. Jag bestämmer mig för att skaffa en extra hårddisk där jag alltid ska spara allt som jag vill ha backup på fall något skulle hända. Men det kommer nog inte att ske, inte heller kommer jag aldrig mer dricka eller äta vid datorn, för det kommer jag med största säkerhet absolut göra igen. Men varför? Hur korkad får man vara att man tänker utsätta sig för den fruktansvärda paniken som infann sig efter att glaset vält en gång till? Svaret är egentligen gaska enkelt. Jag har redan glömt bort den.

Va ute och gick i ett naturreservat. Kunde bara inte låta bli det var ju sååå fint... men sen sa det bara blurp.. och så sjönk jag... sankmark överallt. Bakom, framför, till höger och till vänster. Överallt denna klibbiga nerdragande sankmark, och mitt i den, jag. Så typiskt. Min mysiga promenad i naturens sköna grönska urartade till ett stridigt maktspel mellan liv och död, och lite hundskit. Hur kunde det finnas hundskit mitt ute i en öde sanktmark? Hade hunden klarat sig eller skitit på sig av rädsla precis innan den drastiskt sjönk ner i underjorden? Stackars hund. Ja eller så kanske hunden karat sig, hundar kanske har något mystiskt material i sina tassar som gör att dom kan gå på gyttja. Men var va hundens ägare? Kanske matte eller husse låg nere i sankmarken precis under mig. Det var säkert därför som jag sjönk så fort. För egentligen så sjönk jag inte utan personen under mig drog, drog ner mig under gjort för att jag var nästa i tur att gå detta fruktansvärda öde till mötes. Jag slutade att fundera över halvruttna människor som drog ner mig under gjord och valde istället att stå helt, helt stilla. Medan jag stod där stilla i min ensamhet och farten neråt faktiskt började sakta ner så upptäckte jag djurlivet. Wow. Det fanns fullt av djur i olika former och storlekar, och dom kom nära. Men den fantastiska upplevelsen varade inte så länge för från ingenstans dök en fasan upp mitt framför mig på sankmarken, ur gyttjan kom en stor bubbla och poff så ökade farten och jag sjönk.

Det är ändå lite märkligt, hur jag kunde sjunka ner till de döda i undergjorden och ändå publicera denhär texten. Men vissa saker är och förblir helt enkelt ett mysterium. Hör mitt elaka skratt..HAHAHAHAHA....